Hur förmedlas förhistorisk tid i skolan, och i vilken utsträckning överensstämmer undervisningen med samtida arkeologisk forskning? Det är frågor som Lena Almqvist Nielsen har undersökt i sin avhandling “Förhistorisk tid i skolan: Historiekulturella, arkeologiska och didaktiska perspektiv på läroböcker, undervisningsfilm och platsbesök ca 1900–2020”, som hon disputerade med våren 2025.
Lena Almqvist Nielsens intresse för förhistorisk tid väcktes redan under hennes magisterutbildning i arkeologi. Efter examen började hon vikariera på en högstadieskola, där hon snart fann ett starkt intresse även för läraryrket. Det ledde vidare till lärarutbildning och därefter till en yrkesbana där arkeologi och didaktik har förenats – senast inom forskarskolan Käkk.
– Genom två forskarskolor i historia har jag fått möjlighet att sammanföra dessa två områden i en avhandling. Utgångspunkten för min avhandling är de aspekter som sammanstrålade kring sekelskiftet 1800–1900: Den arkeologiska vetenskapen etableras, den förhistoriska tiden skrivs in i historieämnet och den första filmen om förhistorisk tid spelas in och finns med i skolfilmskataloger fram till 1970-talet.
Avhandlingens utgångspunkt
Sedan slutet av 1800-talet har man undervisat om Nordens äldsta historia till de yngsta eleverna. Trots det är området inte särskilt beforskat ur ett didaktiskt perspektiv. De lärare som undervisar på lågstadiet har dessutom ofta begränsad ämnesfördjupning i historia från sin egen utbildning. Enligt Lena riskerar förhistorien därför att bli både sårbar och förenklad i undervisningen – något hon vill synliggöra och problematisera i sin avhandling.
– Mitt intresse har riktats mot den kunskap om förhistorisk tid som elever fått. Jag har analyserat vad som händer med den arkeologiska vetenskapliga kunskapen om nordisk förhistoria när den förs in i en skolkontext och därmed till skolämnet historia. Jag har även lagt fokus på i vilken form undervisningen sker och intresserat mig för tre undervisningsresurser: läroböcker, undervisningsfilmer och platsbesök.
Både läroboksstudien och filmstudien utgår från ett genusperspektiv på forskning och arkeologi, där Lena har undersökt förändringar i hur nordisk förhistoria har presenterats under det senaste seklet. I den platsbaserade studien, där skolklasser gjorde besök vid en kulturarvsplats från bronsåldern, stod istället historisk empati i fokus. I detta sammanhang handlar historisk empati om att fakta skapar ramar inom vilka fantasin kan ta form – exempelvis när elever besöker en plats och får ta del av expertkunskap från guider eller museipedagoger.
Vad kom du fram till?
– I de två första studierna blev det tydligt hur samhället har påverkat både den forskning som finns och det undervisningsmaterial som gjorts på ämnet. Trots det är mycket av det vi läser om förhistorisk tid samma berättelser som har varit i drygt 100 år – med lite skillnader i detaljer givetvis.
Särskilt tydligt blir detta i äldre undervisningsfilmer. Där var det ofta ett binärt samhälle som porträtterades, eftersom det är enkelt för barn att förstå. Men Lena menar att samhället under förhistorien med stor sannolikhet var mycket mer mångfacetterat. Exempelvis kan uppdelningen kring vem som jagade och vem som rådde om hemmet mycket väl varit baserad på kompetens snarare än kön. I senare filmer framkom dock förändringar. Flickor, som tidigare varit osynliga, fick större utrymme, och barn hade en egen agens i större utsträckning.
Även den platsbaserade studien vid Vitlycke museum gav intressanta resultat.
– Det blev tydligt hur platsen hade en stor betydelse för elevernas upplevelse och inkännande av historisk tid. Att vara på en plats där människor levde för 3 000 år sedan och få testa på att laga mat eller göra en tennkniv gör något mer med barnens upplevelse än om de bara läser en bok eller tittar på en film.
Lena menar också att expertkunskap spelar en avgörande roll. När en guide eller museipedagog kan måla upp en plats och sätta in den i ett större sammanhang blir historien mer levande. I grunden handlar det om historiemedvetande: Var står vi nu? Var kommer vi ifrån? Och vart ska vi i framtiden?
Vad hoppas du att din forskning ska leda till?
– Jag skulle önska ett större samarbete mellan skolor och kulturarvsinstitutioner, och en ökning av expertkunskap och tillgänglighet för att få in platsbesök mer i undervisningen. Det behöver inte vara att man besöker en kulturarvsplats, utan kan lika gärna vara en fornlämning i närområdet som en arkeolog berättar om.
Lena understryker också att förhistorisk tid är underutnyttjad och borde användas mer i undervisningen – även i högre årskurser.
– Det handlar inte nödvändigtvis om att ge området ett eget utrymme på högstadiet eller gymnasiet, utan om att använda förhistorien för att belysa större historiska samband. Man kan exempelvis titta på jämförande aspekter i långa linjer när det gäller frågor som klimatförändringar, miljö och migration.
Det är också viktigt att framtida undervisningsmaterial speglar samhället rätt och visar fler relationer under förhistorisk tid. Dessutom menar Lena att man behöver fundera över vem som ges agens i materialet, eftersom de blir förebilder för barnen.
Kulturarv fortsatt i fokus
Drygt ett år efter disputationen är kulturarv fortsatt ett centralt tema i Lena Almqvist Nielsens arbete.
– Just nu skriver jag på en ULF-ansökan (Utbildning, Lärande och Forskning), där tanken är att jag ska undersöka lokalhistoria och närsamhället i långa linjer och återigen använda historisk empati. Jag vill intervjua både barn och äldre för att skapa relationer över generationsgränserna, så det tror jag kommer bli jättefina möten.
Framöver kommer hon också undersöka hur kulturarv används i undervisningen både i Etiopien och Palermo.
Mer information
Avhandlingsprojektet är en del av forskarskolan Käkk – Kunskap, Ämnen och Kvalitet i lärarutbildning och Klassrum, som är ett samarbete mellan Karlstads universitet, Högskolan Väst och Högskolan i Halmstad. Läs mer om forskarskolan här:
