EU firade nyligen att Romfördraget fyllde 60 år. 27 EU-ledare skrev under på en deklaration om ett tryggt, socialt blomstrande och ett starkare EU. Händelsen ägde rum på samma plats som Romfördraget, grunden till EU, utspelade sig för 60 år sedan. Samtidigt som det högtidliga firandet pågick demonstrerade mängder av människor på Roms gator mot samarbetet inom EU. Magnus Lindh, statsvetare, varför är det så högljudda protester mot EU nu?
-Det har alltid funnits kritiska röster om EU. EU betraktas som ett politiskt elitprojekt där legitimering av de politiska besluten sker i efterhand. Ur ett demokratiskt perspektiv är detta inte så lyckat. Det innebär att så länge EU uppfattas leverera goda resultat så är stödet för EU högt, och omvänt. Under senare tid har EU:s nytta ifrågasatts i det offentliga samtalet vilket gör att kritiska röster höjs. Men samtidigt ska man komma ihåg att det är lätt att skylla allt som går fel på EU, vilket tyvärr är en vanlig strategi bland nationella politiker. Och stödet för EU är fortfarande starkt i de flesta länder.
Häromveckan lämnade Storbritannien in sin ansökan om att lämna unionen – Brexit. Hur allvarlig är EU-krisen?
-Jag skulle nog hellre prata om kriser istället för krisen. EU har att hantera flera kriser på olika områden varav Brexit är ett, och som kommer att dominera det mediala intresset under lång tid framöver. Vad som kommer ut av den pågående Brexitprocessen är i princip omöjligt att svara på idag. Det finns flera tänkbara scenarier. Men att Europas politikers energi och engagemang måste koncentrera på förhandlingar med Storbritannien, när den kanske istället borde rikta sig mot gemensamma problem, som hållbar utveckling och en gemensam framtid, är olyckligt. Ingen går stärkt ur detta.
Hur är Sveriges förhållande till EU?
-Än så länge har Sverige en relativt god relation till EU, men det finns förstås orosmoln. Storbritannien har varit en av Sveriges viktigaste allierade i EU. När de lämnar så måste regeringen hitta nya konstellationer för att driva sin politik. Nyligen publicerades en offentlig utredning under rubriken EU på hemmaplan (SOU 2016:19) som pekar på att det förekommer ett allvarligt kunskapsproblem gällande EU. Framförallt pekas på brister hos så kallade kunskapsförmedlare (journalister, skola och kommunala och regionala företrädare). Om bristen på medborgares kompetens om EU och vad EU gör är stor, finns en risk att debatter om EU blir skeva och riktar in sig mot fel saker. Som EU-kommissionens ordförande Jean Claude Juncker nyligen sa med anledning av debatten om ”fake news” i USA, att i EU är ”fake news old news”.
Du disputerade nyligen med en avhandling om att regioner blivit mer politiskt aktiva inom EU under senare år. Vad beror detta på?
-Avhandlingen fokuserar på variationen av uppfattningar och attityder till att vara aktiv i relation till EU bland regionala företrädare i Västsverige. Avhandlingen fångar in variationen i tre olika positioner, men förklarar inte direkt varför aktiviteter ökar. Det förefaller finnas olika samverkande förklaringar. En viktig faktor verkar ligga på individnivå. Politiker med kunskap, intresse och erfarenhet av EU-arbete tenderar att driva regionala frågor i relation till EU mer aktivt. Men det verkar även finnas en strukturell aspekt. En intressant studie vore att undersöka om grad av aktivitet korrelerar med avstånd från Stockholm. De regioner som ligger nära Stockholm verkar föredra aktiviteter i relation med regering och riksdag.
Det utretts hur många regioner Sverige ska vara indelat i och 2016 var förslaget att Värmland skulle gå ihop med Västra Götaland. Men frågan är nu lagd på is. Varför blev det ingen ny regionindelning den här gången – heller?
-I mångt och mycket har vi idag samma regionindelning som 1634. Det kan finnas goda skäl att ifrågasätta denna indelning, inte minst för att det svenska samhället ser helt olika ut idag. Men att genomföra dessa reformer verkar vara minst sagt problematiskt. Jag tycker mig se fem olika sätt att argumentera i denna fråga som gör att det är svårt att enas om en och samma problembeskrivning. Den första handlar om statens förmåga att styra landet. Ytterst en fråga för riksdag och regering. Den andra om hur hälso- och sjukvårdsfrågor bäst organiseras. Den tredje rör det så kallade regionala utvecklingsuppdraget, som till sin karaktär är väldigt olika hälso- och sjukvårdsfrågor. Den fjärde rör demokratifrågor, vilken storlek som bäst hanterar medborgares inflytande över politiken. Och avslutningsvis finns en identitets och historisk diskussion, som handlar om känslor och samhörighet. Det är tämligen lätt att se att det är svårt att samsas i en gemensam problembeskrivning som kan utgör en grund för debatt. Och följaktligen ännu svårare att enas om en rimlig regionindelning.
