Immersion är känslan av att vara uppslukad på ett sätt så att uppfattningen av den omgivande miljön minskar – som att känna sig förflyttad. Virtual Reality (VR) brukar beskrivas som det ultimata immersiva mediet då det stänger ute det fysiska rummet för både syn och hörsel. Linnea Saltin, nybliven doktor i kulturgeografi och knuten till Geomedia, har forskat i ämnet.
Känslan av att du tappar bort tiden när du scrollar din telefon är ett exempel på hur bra digital teknik kan vara på att omsluta oss samtidigt som analoga upplevelser som att läsa en bok också kan vara väldigt immersiva.
Linnea Saltin, vad överraskade dig mest när du studerade människors VR‑användning hemma?
– Hur olika folk gör och tänker kring VR-teknik. Det finns många fördomar om att det bara är gamers som spelar när det kommer till VR-headset, men VR-användare både tränar, reser, spelar och slappnar av med hjälp av sina headset. Och det är alla sorters människor som vill utforska tekniken för att se vad den kan få för plats i deras liv.
Varför är hemmiljön – det vardagliga rummet – så viktig för hur vi upplever VR?
– Det finns många myter som ny teknik brukar komma med – exempelvis att var vi är inte spelar någon roll eller att vi kommer att bli oberoende av var vi befinner oss. Speciellt med VR som ju lovar att du ska kunna öppna ögonen och befinna dig på en annan plats. VR-teknologi är ju redan utbredd i samhället, i det militära, i industrin och i medicinsk miljö. Men VR-användande i hemmet, som ju är en miljö som inte är byggd för att facilitera VR, gör det tydligt hur tillgång till det virtuella rummet är helt beroende av det fysiska rummet. Din upplevelse av att vara i det virtuella bryts ju om du krockar in i det fysiska rummet. Känslan av att vara i Virtual Reality kan bli rent av obehaglig och farlig om du inte känner att du förstår din position i det fysiska rummet, att din kropp och andra som är där är trygga även om du är delvis annanstans, samtidigt som hemma.
I din avhandling ”Ektopic: A Phenomenology of Domestic VR Usage in Sweden” utmanar du idén att immersion är kärnan i VR‑upplevelsen. Vad är det vi missar när vi bara fokuserar på immersion?
– Vi missar det uppenbara; att vi inte på något sätt försvinner in i det virtuella när vi använder VR utan är kvar på plats. Mycket forskning på VR-teknik kommer från tekniska och kognitiva perspektiv. Den handlar om att mäta immersion och förbättra den. Om vi jämför det med att läsa en bok så skulle alltså forskningen endast fokusera på hur vi blir så uppslukade som möjlig av boken och vilken font och vilket radavstånd som får dig snabbast in i handlingen. Hur fungerar det kognitivt när du fastnar för en berättelse? Hur lite märker vi av våra omgivningar när vi läser? Vi vet ju att läsandet är en praktik som handlar om mycket mer än så – den organiserar beteenden, rum och samhället. På samma sätt är det med VR-teknik; det omskapar våra relationer, hem och vår förståelse av teknik på en samhällelig nivå och bör inte reduceras till den tekno-sociala känslan av immersion.
Berätta om ett av dina resultat
– Ett signifikant resultat är att mina respondenter inte bara vill ha ökad immersion utan också sätt att kunna reglera sin immersion och behålla kontakten med det fysiska rummet. Det känns inte tryggt att vara totalt omsluten av det virtuella. Man vill behålla kontakten med den fysiska verkligheten.
Du tar också upp begreppet ektopisk placering – varför är det viktigt för att förstå digitala medier?
– Ektopisk är ett grekiskt ord som betyder att något är placerat utanför en plats. Det är alltså en position som utmärks av att den inte är som den ska – någonting är off. Jag har tagit begreppet och förlängt det till att beskriva kroppens position i världen i användningen av immersiva medier. Den ektopiska placeringen innebär att vi är här men inte närvarande. Vi är närvarande någon annanstans men inte riktigt där.
– Jag tror många kan känna igen känslan av att teknologi och media i allt större utsträckning gör det oklart hur ”här” vi är. Från att du försöker prata med din partner som scrollar sin smartphone och är någon annanstans till att du själv använder noise cancelling headphones för att kunna vara i Narnia genom en ljudbok på bussen. Teknologi gör det allt mer otydligt vad närvaro på plats betyder. Men det möjliggör också närvaro långt bortifrån.
Vilka risker eller begränsningar ser du med att VR normaliseras som vardagsteknik?
– Det ligger i VR-teknikens natur att den aldrig riktigt anses etablerad. Det finns så starka kulturella föreställningar kring hur samhället kommer se ut när ”VR är här”. Cyberpunk och dystopisk science fiction har haft stor inverkan på hur vi föreställer oss VR och när vi tycker att det är en teknik som ”finns” för oss.
Hur tror du att våra vardagliga platser kommer att förändras när digitala och fysiska rum flyter samman mer och mer?
– Det är en förändring som redan pågår. Det är som att våra hem, arbetsplatser och rum där vi utöver fritidsintressen har fått extra dimensioner. På gott och ont. Under pandemin kunde vi se hur gränserna mellan vila, fritid, skola och arbete upplöstes för dem som blev beordrade att arbeta hemma. Mycket av detta möjliggjordes av digitala lösningar och digitala platser. På det viset är VR enklare – du behöver bara navigera en virtuell plats och en fysisk som är relativt avgränsade och definierade. Det är inte den oformliga digitalisering som smartphones och sociala medier skapar.
Vad hoppas du att din forskning ska bidra med till samhällsdebatten om digitalisering och vardagsteknik?
– Jag tror vi måste börja ta människors upplevelser och användning av ny teknik på ett större allvar. Vi lever i en tid där det finns starka narrativ om teknologisk utveckling som något som händer oss, som styrs av tech-jättar med oerhörd makt och litet intresse för människors välmående och etiska frågor. Vi behöver vara kritiska mot detta men det finns inneboende möjligheter i människors interaktioner med maskiner, hoppfullhet och utforskande.
Avhandlingen försvarades den 13 mars och har finansierats av Centrum för Geomediastudier.
