Kommuner ansvarar för hanteringen av samhällsstörningar - men hur har arbetet genomförts under pågående pandemi med dess konsekvenser?
Forskare vid Karlstads universitet och Mittuniversitetet har genom en enkät och en intervjustudie studerat organiseringen av den kommunala covid-19-responsen.
- Studien handlar om hur Sveriges kommuner har organiserat sin respons på covid-19-pandemin, säger Mikael Granberg, professor i statsvetenskap. Kommunerna har långtgående ansvar när det gäller att hantera samhällsstörningar i allmänhet och de har hanterat pandemin genom att absorbera störningarna inom den ordinarie organisationen. Det innebär att de inte inrättade en särskild struktur som skulle ”lösa” pandemin.
Pandemin har särskilt påverkat kommunala verksamheter såsom omsorgs- och skolverksamhet. Forskarna studerade därför hur kommunerna har formerat sig för att på bästa sätt, efter lokala förutsättningar, minimera smittspridning och konsekvenserna av pandemin.
Kommunerna har stor frihet att organisera sin krisberedskap inom det egna geografiska området och i den egna verksamheten. Det finns egentligen bara en organisatorisk krishanteringsenhet som enligt lag ska finnas i varje kommun, den av politiker sammansatta krisledningsnämnden.
Krisledningsnämndens funktion
Användningen av en krisledningsnämnd har följts upp i begränsad omfattning sedan lagen tillkom och det saknas vetenskapliga studier om hur den används, för vilka syften och beslut den tillträder och hur ofta den formellt aktiveras. Forskarna i projektet har varit nyfikna på dessa frågor i flera år och i samband med att covid-19-pandemin kom till Sverige fanns det ett unikt tillfälle att studera frågorna nationellt i realtid.
- Ett antagande var att en så omfattande samhällsstörning som pandemin borde leda till att centrala beslut måste fattas av en krisledningsnämnd? Redan i planeringen av studien upptäckte vi dock att krisledningsnämnderna bara var ett sätt att möta en påfrestning och att det fanns en mängd andra intressanta organisatoriska lösningar, säger Mikael Granberg. Ur ett kunskaps- och lärandeperspektiv var det också intressant att studera hur kommunerna hade organiserat pandemiresponsen generellt och i vilken utsträckning samverkan hade skett med andra aktörer på lokal nivå. Studien visar också att kunskapen i den kommunala organisationen om vad krishantering är eller kan vara etablerats och fördjupats.
Så gott som samtliga respondenter i studien har aktiverat någon form av särskild organisation som framför allt haft en samordnande, koordinerande funktion medan krishanteringen i huvudsak hanterats av förvaltningar.
- Bilden som framträder är att politiken uppfattas ha lite att tillföra den konkreta krishanteringen, säger Mikael Granberg. Bland de som ingått i studien finns också farhågor för demokratin om politiker, genom att ta över krishanteringen, skulle kunna utöva en slags centraliserad och koncentrerad maktutövning. Pandemin har inte uppfattats som en tillräckligt allvarlig samhällsstörning som krävt att endast de folkvalda ska fatta de viktiga besluten. Samtidigt har Sveriges kommuner en mycket hög administrativ kapacitet, en god organisation och hög kompetens i både ledning och verksamhet som sannolikt också minskat behovan av en aktiverad krisledningsnämnd.
Läs hela rapporten här!
