Regionförstoring i Norden handlar mycket om påbud från staten om mer eller mindre frivilliga allianser mellan regioner. I Danmark har staten arrangerat tvångsgifte och fått ner antalet regioner från 14 till fem. Och i Norge är det upp till regionerna att frivilligt hitta partners, men gör man inte det ska nog staten se till att man "blir gift". Frågan är då vad som kommer att ske i Sverige. Kommer vi att få tre starka storstadsregioner och de som blev över?
Dessa högaktuella frågor behandlades på ett seminarium arrangerat av Cerut, Centrum för forskning om regional utveckling, vid Karlstads universitet. Deltagarna kom från Länsstyrelsen, Karlstad universitet, Landstinget samt Region Värmland. Föreläsarna vid seminariet var professor Tor Selstad från Högskolan Lillehammer, forskningsassistent Jakob Pall Skött från Syddansk universitet, Odense, Danmark samt professor Erik Westholm från Institutet för framtidsstudier, Stockholm och Högskolan Dalarna.
Norge befinner sig i en process att på frivillig väg genomföra regionförstoringar. Det är upp till regionerna att hitta lämpliga partners att gå samman med. De nya storregionerna kommer att i huvudsak ha regional utveckling som sitt ansvarsområde. Sedan något år tillbaka är sjukvården en statlig verksamhet i Norge.
– Det är tveksamt om man från statligt håll verkligen tror att regionförstoringen ska kunna genomföras på frivillig väg, säger Tor Selstad, professor vid Högskolan i Lillehammer. Historien visar att identiteten i regioner eller landskap är så stark att det finns stora motstånd som man i så fall måste komma över. De flesta regioner är också starkt negativa till att bli en perifer del med ett starkt centrum i en annan region.
I Danmark har man nyligen genomfört en radikal regionförstoring. Staten har arrangerat tvångsgifte och nu har man fem regioner mot tidigare 14. Regionernas uppgifter är i huvudsak sjukvården, som utgör 90 procent av deras verksamhet. Medan resterande 10 procent fördelar sig på 7 procent sociala institutioner och 3 procent regional utveckling.
I Sverige har i vinter den statliga Ansvarsutredningen blivit klar och man talar där om att Sverige bör bestå av 6-9 regioner med cirka 1-2 miljoner invånare i varje region. Varje region bör också ha minst ett universitet samt ett regionsjukhus. Mot detta talar den pågående utvecklingen av tre mycket starka storstadsregioner kring Mälardalen, Västra Götalandsregionen samt Malmöregionen. I det som kan bli en Mälardalsregion bor cirka 3 miljoner invånare, och i ett sådant framtidsscenario blir övriga regioner i Sverige en restprodukt, de som blev över. Med tre starka storstadsregioner där majoriteten av befolkningen bor och därmed huvudparten av skatt tas in, blir de regionernas krav naturligtvis stora på att få satsningarna på infrastruktur, forskning, utbildning och så vidare till dessa regioner.
Det är tydligt att de uppgifter som ska skötas av regionerna varierar i de nordiska länderna. Regional utveckling är något som i varierande grad finns med i både Sverige, Norge och Danmark. Det finns dock tendenser i dag som visar att det blir svårare att arbeta med regional utveckling eftersom näringslivet i vår globala ekonomi blir mer och mer rumslöst. Företagens regionala förankring blir svagare och företagen befinner sig på en global arena snarare än en regional.
