De senaste åren har stora förändringar skett för vattenplanering. Beslut med samhällskonsekvenser fattas idag inom en organisation där demokratiskt valda representanter i stort sett saknas. Beatrice Hedelin, teknologie doktor vid Karlstads universitet, pekar i sin avhandling "Planning for sustainable use of water" på kritiska faktorer för att skapa ett hållbart system för vattenförvaltning i Sverige.
Beatrice Hedelin disputerade i november och arbetar idag som samhällsplanerare med infrastrukturfrågor hos företaget WSP i Karlstad. I sin avhandling har hon bland annat studerat hur ett nytt EU-direktiv för vattenplanering påverkar förvaltningen av våra vattenresurser. Det nya direktivet har inneburit förändringar i lagstiftning, organisation och ansvarsförhållanden. En nyckelfaktor är att göra de pågående förändringarna kända, så att nya demokratiska processer kan utvecklas och att avvägningar mellan olika samhällsintressen kan ske öppet. Idag känner få till de omfattande förändringarna.
Två parallella system
- Nu har vi fått två parallella system för planering av vattenfrågor, säger Beatrice Hedelin. De hanterar samma typ av frågor men är skilda åt såväl juridiskt som organisatoriskt och politiskt.
Sedan tidigare finns den kommunala vattenförvaltning, där folkvalda politiker fattar beslut om kommunens planer för mark och vatten inom ramen för sitt planmonopol. Här hanteras olika samhällsintressen samlat, som exempelvis miljö, tillväxt och arbetstillfällen.
Nu finns dessutom EU:s nya vattendirektiv där Sverige delats in i fem regioner som hanteras av fem vattenmyndigheter. Experter och representanter för några av kommunerna och för de större industrierna i regionen har beslutanderätten i distrikten. Juridiskt styrs arbetet av EU:s vattendirektiv. Det övergripande målet är att alla vatten: grundvatten, sjöar och vattendrag, ska vara näst intill opåverkade av människan. Det är ett väldigt högt satt miljömål.
Oklart ansvar
Det finns alltså i stort sett inga politiker med i EU:s nya system för vattenförvaltning. För att legitimera sina beslut uppmuntrar vattenmyndigheten bildandet av så kallade vattenråd ute i distrikten. Här samlas representanter för olika berörda intressen, som industrier, Lantbrukarnas Riksförbund, skogsföretagen och vattenkraften, för att ge synpunkter på vattenmyndighetens förslag. Råden har dock ingen formell roll. Beslut som får stora konsekvenser för samhället kommer att ske under mycket oklara ansvarsförhållanden.
-Vattendirektivet medför att vi får mer kunskap om miljön, säger Beatrice Hedelin. Dessutom betonas delaktighet mer än tidigare, vilket är mycket positivt ur ett hållbarhetsperspektiv. Det finns potential för att göra något riktigt bra av det. Men då krävs att man hanterar frågorna om hur de två parallella systemen ska fungera ihop. Hur ska beslutanderätten hanteras? Vem ansvarar egentligen för att göra avvägningar mellan vattenmiljömål och andra samhällsintressen? Vem ska man ställa till svars, när det är oklart för allmänheten om vem som fattar ett visst beslut? Vilken roll ska de så kallade vattenråden ha och vem ska få vara med? Hur får breda men oorganiserade intressen, som exempelvis hållbar utveckling, en plats i beslutsprocessen?
Förutom att studera den svenska vattenförvaltningen har Beatrice Hedelin utvecklat generella kriterier för hållbara planeringsprocesser, baserat på hållbarhetsprinciperna deltagande och helhetssyn. Kunskap, värderingar och demokrati är centrala teman för kriterierna.
