Utsatta barn som kanske aldrig fått en chans, framför allt i skolan, är en hjärtefråga för Christel Sundqvist, nybliven professor i specialpedagogik vid Karlstads universitet. En ledstjärna är att hjälpa dem tidigt så att inte det uppstår problem senare i deras skolgång som leder till marginalisering och exkludering.
Christel Sundqvist, bördig från Vasa i Finland, studerade från början samhällsvetenskap, socialpolitik och sociologi till en politices magisterexamen vid Åbo Akademi. Efter sin examen arbetade hon som kurator och handledare inom omsorgen för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Hon jobbade också som socialarbetare inom barnskyddet.
– Där träffade jag barn och vuxna som jag upplevde aldrig hade fått en chans, framför allt inom skolan. Det var så jag insåg att jag ville arbeta preventivt med barn. Jag studerade vidare till speciallärare vid lärarutbildningen, Åbo Akademi, och disputerade så småningom inom ämnet.
Efter sin disputation i specialpedagogik har Christel varit verksam som universitetslärare inom speciallärarutbildningen vid Åbo Akademi och som assisterande professor i Nord Universitet i Bodö. Hon har också fortsatt forska inom ämnet.
– Som forskare har jag kikat på speciallärarens yrkesroll och hur hen kan samarbeta med kollegor för att hjälpa barn i skolan. Jag vill medverka till att motverka marginalisering.
Nära samverkan i klassrummet
Christel har fokuserat på samverkan mellan lärare med specialpedagogisk kompetens och allmänpedagogisk kompetens med särskild betoning på handledning, konsultation och samundervisning. Genom sin bok ”Den samarbetande läraren ”samt i artiklar i tidningen Vi lärare, kan man utläsa att allmänna lärare och speciallärare samarbetar på olika sätt i Finland och i Sverige och att länderna har mycket att lära av varandra. De nya direktiven om extra anpassningar i den svenska skolan kom för drygt tio år sen och då var det lite otydligt vem som skulle göra jobbet i ett svenskt klassrum. Något som man nu ska titta närmare på.
– Det finns mycket internationell forskning om att inkluderande undervisning kräver nära samverkan i klassen mellan lärare med och utan kompetens inom specialpedagogik. Det är något man nu satsar på i Finland och kanske är det möjligt då det verkar finns något fler speciallärare i finländska skolor än i Sverige. Jag arbetar med ett forskningsprojekt som jag leder i Finland och ett projekt som jag medverkar i här i Sverige. I projektet i Finland följer vi utvecklingen av samundervisning i flera klasser i årskurs 7–9. Tack vare finansiering från Skolforskningsinstitutet i Sverige inleder jag nästa år, i samarbete med forskare vid Uppsala universitet och Åbo Akademi, ett forskningsprojekt med fokus på hur samundervisning kan utvecklas i Sverige.
– Samtidigt händer det mycket inom den svenska skolan just nu. Man vill gå tillbaka till att sortera barn tidigt för att lärare ska kunna hitta tid för att ägna sig åt en viss typ av elever och skapa fler specialklasser i stället för att låta barnen vara kvar i sin klass. Det är oroväckande och leder till marginalisering, utanförskap och polarisering. Det bådar inte gott med tanke på hur samhället i Sverige utvecklas med allt fler unga som rekryteras till gängkriminalitet. Att snarare satsa på tidigt stöd i det ordinarie klassrummet skulle stärka elevernas lärande och främjar en tidig förståelse och acceptans för mångfald. Den svenska regeringen gör en utredning där tanken ser ut att vara att montera ner specialpedagogprofessionen och i stället anställa fler speciallärare. Specialpedagoger är en viktig profession – de arbetar mer strategiskt med att identifiera och undanröja hinder i lärandet samt har kompetens att handleda klass- och ämneslärare för att utveckla tillgängliga lärmiljöer. Deras samverkansroll borde snarare utvecklas än monteras ner. Barn ser ju också då att vuxna kan samarbeta. I min nya tjänst kommer jag in mitt i den här stormen. Blir en sådan förändring verklighet påverkar det utbildningarna för speciallärare och specialpedagoger vid Karlstads universitet och ställer krav på ny forskning för att säkerställa att konsekvenserna följs upp.
Men vad beror det på att man hittat en bra samarbetsform i Finland?
– Det finns det saker som behöver utvecklas i Finland också. Vi jobbar nu som sagt med att utveckla stödet till elever i klassen där specialläraren går in i klassen och samarbetar med läraren. På det sättet upptäcker vi barn som behöver hjälp av speciallärare tidigt. Vi sopar inget under mattan, vi vill jobba förebyggande så att inte det uppstår problem senare i deras skolgång. Att få stöd av en speciallärare handlar inte om att bli exkluderad. Barnen får hjälp kortare stunder och speciallärare är synliga i klassrummet. Det finns ingen dramatik i det.
Viktigt att följa barnkonventionen
Det ingår en hel del specialpedagogik i den svenska lärarutbildningen, det borde ju tillföra mycket till ett samarbete mellan specialpedagoger/speciallärare och andra lärare. Resurserna verkar ju finnas men de är inte organiserade för att fungera tillsammans?
– Sverige har kommit betydligt längre än Finland i samverkan när det kommer till specialpedagogers handledning av andra lärare. Men samtidigt kommer det parallellt populistiska vindar kring det här, det ska finnas mer straff för barn, vilket blir viktigare än att hjälpa dem på ett tidigt stadium. Det går emot barnkonventionen som Sverige skrivit under. Inkluderingsfrågan har varit viktig i Sverige men det har inte tillsatts resurser till det. Nu blåser det andra vindar.
Vad gör en professor i specialpedagogik för att må bra när hon inte jobbar? Motion, familj och tyst stillhet är receptet.
– Jag har ju skrivit en del skönlitteratur tidigare i mitt liv samtidigt som jag uppfostrat tre barn. När jag tittar bakåt förstår jag inte hur jag hunnit med. Jag älskar att gå på gym och att umgås med nära och kära i naturen och i mitt sommarhus. Träning, vatten och skog lugnar ner en hjärna som oftast går på högvarv. Varje morgon börjar jag i stillhet utan att ha tv eller radio på, det är meditation för att kunna ta emot en intensiv arbetsdag.
