Nu åker symaskinen fram

- Jag har planer på att börja sy jackor och kavajer för att sälja på nätet. Jag är utbildad skräddare och mitt gesällprov gjorde jag inom damskrädderi, även om jag sydde väldigt många kavajer under min utbildning. Planen är att det ska bli unika saker, det vill säga endast en jacka en gång och i en storlek.

Att Kerstin Skogler hamnade i Värmland och sedan på Karlstads universitet var inget hon planerat.

- Nej, min man och jag bodde i Paris och trivdes mycket bra. Jag hade min syateljé med min handgjorda vävstol där jag vävde tyger och sydde kläder till Paris "fina" damer. Men när vi började titta efter hus i Frankrike insåg vi snart att huspriserna var för höga för oss. Då dök tanken på att flytta tillbaka till Sverige upp.

Spårvagnsförare i Göteborg
- Innan vi flyttade till Paris hade vi bott en tid i Göteborg. Där körde jag spårvagn. Jag har faktiskt körkort på spårvagn och arbetade även som trafikplanerare, gjorde tidtabeller och organiserade omläggningar i trafiken när det var spårarbete.

Men det blev inte Göteborg igen, utan Värmland. Och det var en ren slump.

- Vi hade en väninna som hjälpte oss att leta hus. Hon skickade bilder och vi bestämde oss för att resa och titta på ett hus. Detta var i november och gråare och bistrare kunde det inte bli. Huset låg djupt inne i skogen, 50 meter från norska gränsen, det var som jordens ände. Men vi köpte och bor fortfarande kvar.

Ett skönt liv väntar - men även lite saknad
Kerstin Skogler började arbeta på Karlstads universitet 1994.

- Jag började som sekreterare inom språken franska, tyska och spanska. Jag hade jättefina kollegor som hjälpte mig så jag kom in i arbetet med att konfronteras med Ladok, rättningsprotokoll, tentor, opponeringar. Efter ett antal år började jag på antagningen. Till lärarutbildningen kom jag i februari 2002. Då hade nyligen en ny lärarutbildning startat och nu när jag slutar börjar åter en ny lärarutbildning. Cirkeln sluts.

Kerstin Skogler kommer att njuta av sitt nya liv. Ligga i roddbåten och titta på molnen som drar förbi. Men hon kommer aldrig glömma sin tid på Karlstads universitet.

- Vilken underbar tid. Det är klart att jag kommer att sakna mitt arbete, men först och främst alla som jag har arbetat tillsammans med: administratörer, lärare, studievägledare, lokalvårdare, vaktmästare, alla i växeln och såklart alla studenter.

- Jag vill passa på att tacka alla för den fantastiska uppvaktningen inför min pensionering. Den värmen som har strömmat emot mig är oslagbar.