Runt om i landet uppmärksammas i veckan att Sverige firar 100 år med allmän och lika rösträtt. Men hur lång tid ska det ha gått innan historiker börjar titta på det som har hänt genom tiderna och börjar kalla det historia? Mikael Svanberg, lektor i historia vid Karlstads universitet berättar att det är först nu som historiker börjar se 1970-talet som historia.
När riksdagen tog det andra och bekräftande grundlagsändringen som innebar att kvinnor fick rösträtt i valet 1921 så skrevs en del av Sveriges demokratiska historia. Beslutet att utvidga rösträtten togs av den då sittande regeringen och riksdagen, som då enbart bestod av män. En majoritet av den manliga valmanskåren hade länge tyckt att det var dags med rösträtt för kvinnor, men formerna för hur riksdagens första kammare tillsattes gav den en konservativ prägel som i flera år hade förhindrat en reform.
- Kvinnor fick inte bara rösträtt utan blev även valbara till riksdagen och med en fördubblad valmanskår fick mandatfördelningen en väsentligt förbättrad demokratisk förankring. Allt detta måste sägas ha gynnat kvaliteten i hela riksdagsarbetet och i förlängningen gynnat hela befolkningen, säger Mikael Svanberg.
En uttalad rädsla som fanns inför valet 1921 var att de kvinnliga väljarna skulle rösta för ett alkoholförbud och rösta mer pacifistiskt, men kvinnor kom att rösta som männen och därmed förändrades inte politiken i en särskilt hög grad.
- Det finns flera händelser att se tillbaka till när det gäller vår rösträtt, till exempel 1945, då den kommunala rösträtten införs även för personer som saknar jobb och som får socialbidrag. Vilket jag bedömer länge uppfattades som viktigare eftersom den rösträtten mer påverkade utgången i lokala frågor.
1970-talet, vår tids nya historia
Att forska om 1970-talet är relativt nytt. Det är bara de senaste åren som forskarna har börjat se på årtiondet ur ett historieperspektiv. Men att forskning kring de första decennierna i förra seklet inryms i det vi kallar “historia” höjer inga ögonbryn. När övergår en period egentligen till att bli historia, ur en forskares synvinkel? - 1970-talet har tills ganska nyligen tillhört nutiden för historieforskarna och därmed statsvetarnas och rättsvetarnas område, men nu hanteras den mer som dåtid och historieforskarna kan ta sitt kliv in i den tidseran.
Mikael Svanbergs har nyligen publicerat boken Partierna och demokratin under författningsdebatten 1965–1980, som tar upp varför vi fick en ny regeringsform 1975 efter 20 år av utredningar som följdes av flera år av diskussioner.
- Nya författningar brukar vanligtvis komma till efter krig och elände. Men där och då var
samhället på toppen och i en stabil högkonjunktur efter andra världskriget så sett utifrån det var det ett ovanligt politiskt steg att ta i tiden vi var då.
Motstridiga reaktioner mot den nya regeringsformen
Dåtidens stora partier, Socialdemokraterna, Folkpartiet, Moderaterna och Centerpartiet, lägger med start 1953, 20 år på en regeringsform som ingen hade frågat efter.
- Man kunde inte komma överens om grundläggande saker, som om riksdagen skulle ha en eller två kamrar och det fanns heller inget större intresse för att verkligen avsluta arbetet. Från början var ambitionen att identifiera praxis, det vill säga att lagfästa hur Sverige faktiskt styrdes i praktiken, men från 1970 uppstod svår oenighet kring kungens och rättsväsendets roll i den planerade nya regeringsformen, som framförallt Socialdemokraterna ansåg saknade demokratiskt mandat.
En konsekvens som framträdde av arbetet med regeringsformen var att allmänheten inte var informerad, förhandlingarna inom partierna skedde i slutna rum som inte rapporterades utåt. Två månader innan det andra riksdagsbeslutet 1974 så kände en tredjedel av väljarna inte till att en ny grundlag var på gång och än mindre höll med om den. Stora delar av innehållet var visserligen okontroversiellt men väljarna reagerade särskilt mot att kungen inte fick några egentliga arbetsuppgifter, att de medborgerliga fri- och rättigheterna var alltför få och att de som infördes enkelt kunde upphävas av en riksdagsmajoritet.
Frågor som engagerar och provocerar
- Partier, ska man komma ihåg, är föreningar, inga myndigheter. De omfattas inte av offentlighetsprincipen och de bestämmer själva vad som kommuniceras till allmänheten om vilka politiska förslag som planeras och varför. Samtidigt är det i praktiken inom och mellan dessa partier som politiska förslag utformas och prioriteras. När förslagen från maktbärande partier når regeringskansliet och därefter riksdagen, är de ofta så väl förankrade i partiet eller partierna att de har en god prognos att bli beslutad politik.
I en nära framtid tror Mikael Svanberg att man kommer att forska mer och mer om 1970-talet, eftersom det finns mycket att utforska ur ett historiskt perspektiv. Om 100 år tror han att man om vår nutid forskar om den demografiska förändringen som Sverige genomgått under ett par decennier, att den analyseras mer än vad vi förmår att göra i dag, men också om miljöfrågor och miljöpolitik.
- Vilka frågor som engagerar och provocerar i samhället förändras ganska snabbt över tid. Många frågor som var kontroversiella för 50 eller 100 år sedan är det inte längre i dag.
