De två sjuksköterskestudenterna Paula Pollari och Lovisa Ringblom hamnade mitt i jordbävningskatastrofen i Nepal. Upplevelser som kommer att prägla dem för lång tid.
- Nu dör jag, tänkte jag när marken skakade och byggnader runt oss rasade, säger Paula Pollari.
- När det hela startade satt vi på en restaurang i Patan, cirka en mil utanför Katmandu, säger Lovisa Ringblom. Vi skulle just beställa när allting började skaka och vi och kyparen tittade på varandra någon sekund innan vi överhuvudtaget förstod vad som hände. Sen rusade alla ut och de som inte blev kvar under rasmassor samlades på ett torg.
Paula Pollari och Lovisa Ringblom går termin fyra på sjuksköterskeprogrammet på Karlstads universitet. De valde att göra två månaders praktik på ett sjukhus i Katmandu och bodde hos en familj i staden. När jordbävningen inträffade var de lediga och hade rest till Patan för att se sig om och bland annat besöka ett tempel där.
- Egentligen hade vi tänkt gå in i templet men valde restaurangen intill först, eftersom vi var hungriga, säger Paula Pollari. Templet var en av de byggnader som rasade samman i jordbävningen och de flesta som var därinne hann inte ta sig ut. Allting skakade i cirka fem minuter och folk grät och skrek i panik. När det lugnade ner sig började många gräva med sina bara händer i rasmassorna.
- Konstigt nog så fungerade mobilen och vi kunde nå våra anhöriga i Sverige och meddela att vi levde, säger Lovisa Ringblom. Vi pratade även med vår värdfamilj i Katmandu, som även de hade klarat sig oskadda. Vi vågade inte lämna torget eftersom hus kunde rasa samman när som helst och gatorna runt omkring var smala. På något sätt lyckades vår fantastiska värdfamilj ordna en taxi och kom och hämtade oss.
De närmaste dagarna bodde studenterna tillsammans med sin värdfamilj och ett femtiotal andra personer under en presenning på ett fält. Det gick inte att bo i husen på grund av kraftiga efterskalv och att skadade hus kunde rasa ihop när som helst. Mat och vatten började ta slut, varken el eller sanitetsanläggningar fungerade. Det började också bli svårt att kommunicera med omvärlden, men med stundtals fungerande internet och en generator lyckades studenterna boka flyg och kunde resa hem till Sverige. Efter att de åkt blev förhållandena ännu svårare då tillgången på mat och rent vatten blev sämre.
- Vi har sedan vi kom hem haft tät kontakt med vår värdfamilj som vi naturligtvis kom mycket nära genom de här upplevelserna, säger Paula Pollari. De var fantastiska och tog hand om oss som om vi var deras egna döttrar. Efter att vi kom hem har vi samlat ihop pengar för att hjälpa till och vi har redan lyckats få iväg en del. Tyvärr är läget i Nepal kaotiskt och familjen blev rånade på matvaror som de skulle lämna i sin hemby.
- Förhoppningsvis blir det lättare för alla när hjälparbetet kommer igång och läget stabiliseras något, säger Lovisa Ringblom. Vi kommer att fortsätta hålla kontakten med vår värdfamilj och jag och Paula har lovat komma tillbaka när äldsta dottern gifter sig.
