Skolan har under de senaste 20 åren utvecklats till att bli en kollektiv arbetsorganisation med en öppen inställning till förändringar. Samtidigt har eleverna hamnat på efterkälken. Det visar en ny studie från Karlstads universitet.
I slutet av 1970-talet formulerades den så kallade SIA-reformen, där SIA står för Skolans inre arbete. Reformen handlar om att stärka skolors inre styrning genom att rektorer i större utsträckning använder kollektiva ledningsformer och att lärare använder mer kollektiva former för planering.
Ulf Blossing, biträdande lektor i pedagogik vid Karlstads universitet, har undersökt hur denna skolreform har förverkligats under de 20 år som har gått sedan den formulerades. Studien består av en kartläggning av utvecklingen på 35 svenska skolor.
Ökat samarbete
Undersökningen visar att skolorna har utvecklats från att vara solitära organisationer där rektorer och lärare arbetade isolerat från varandra, till att bli kollektiva arbetsorganisationer som bland annat karaktäriseras av samarbete, ett pådrivande ledarskap och en öppen inställning till förändringar. Gemensamma måldiskussioner har blivit allt vanligare och lärarna arbetar tillsammans med att ta fram och använda arbetsplaner.
- Skolan har här gjort tydliga framsteg, en utveckling som vi antar genomsyrar en stor del av landets skolor, säger Ulf Blossing.
Han menar att en fast struktur och en stark effektivitet i skolledningen har avgörande betydelse för att upprätthålla en stabil kollektiv arbetsorganisation.
- Varje skola behöver en rektor som har kunskap om hur man bygger en organisation för delaktighet. Rektorn måste ha en god kommunikationsförmåga, kunna fatta beslut och gå till handling. Om det på skolan finns en öppen inställning till förändring och en rimlig omsättning av skolledare och personal, så finns även goda förutsättningar för en hållbar utveckling, säger han.
Eleverna på efterkälken
Samtidigt är det viktigt att uppmärksamma att eleverna har hamnat på efterkälken i denna utveckling.
- Det vardagsnära elevinflytandet i form av klassråd har helt upphört på många skolor. Utvecklingen av arbetssätt där eleverna kan samverka och uppleva delaktighet går långsamt. I en del fall har detta ersatts med arbetsrutiner som hyllar individens framgång genom ansvar för det egna arbetet.
Ulf Blossing menar också att elevvården, som skulle värna om den "svaga" elevens hela skolsituation, har förblivit en verksamhet vid sidan av den ordinarie undervisningen. Elevvården går idag ut på att hjälpa eleven att klara av undervisningen istället för att, som det var tänkt, förbättra den vanliga undervisningen att också innefatta "ovanliga" elever.
Utökad lokal kompetens
I sin undersökning argumenterar Ulf Blossing för en utökad lokal pedagogisk kompetens byggd på visionen om en demokratisk skola.
- Det handlar inte om att skolledare och lärare behöver bli bättre på att förverkliga de mål som staten har formulerat. Kompetensen handlar istället om att man lokalt får makten att formulera och genomföra skolans visioner och mål. Detta bygger på övertygelsen om att lärare och skolledare vill och kan ta ett professionellt ansvar för hela verksamheten.
Här ställs inte bara skolledningens och lärarnas delaktighet på sin spets. Även elever och föräldrar får då verklig makt att prioritera lokala kunskapskrav där delaktigheten i lärandet känns givet.
Rapporten "Skolors förbättringskulturer" kan beställas från Akademibokhandeln i Karlstad, tfn 054-83 37 50.
Mer information: Ulf Blossing, tfn 070-573 85 70, e-post ulf.l.blossing@kau.se
