Vid universitetet bedrivs forskning, utbildning och samverkan inom en stor mängd områden. Inom vissa är vi dokumenterat världsledande, inom andra får vi mindre uppmärksamhet. En del områden ligger tydligt i linje med samhällets uttalade behov, andra är svårare att se den omedelbara nyttan av.
Att alla inte kan se nyttan betyder inte att den saknas. En del kanske visar sig nyttigt först om 100 år, annat kanske aldrig leder fram till något speciellt.
Några insikter bekräftar det vi redan vet, andra ifrågasätter eller omkullkastar vår förståelse. Mycket av det vi gör kan framstå som betydelselöst om det betraktas isolerat, men en del kommer kanske på sikt att visa sig oumbärligt om det betraktas i ett större sammanhang.
Som forskare har jag inga problem med att utmana och ifrågasätta kollegor inom områden där jag har kompetens, men i rollen som rektor har jag aldrig synpunkter på någon medarbetares val av område, angreppssätt, metod, analys eller slutsatser. Jag skulle aldrig, oombedd, peta i en kursplan eller litteraturlista.
Friheten att självständigt definiera och sprida kunskap är en grundläggande förutsättning för vår verksamhet. Ofta försvarar vi den med hänvisning till dess betydelse för vår demokrati. Det är inte på något sätt fel eller överdrivet, men egentligen skulle det nog räcka med att hänvisa till lärandets mekanismer. Lärande bygger på att olika perspektiv tillåts mötas och utmana varandra.
En viktig uppgift för lärosätesledningar är därför att försvara den akademiska friheten. Att säkerställa att lärosäten kan stå fria från censur och politisk påverkan och att forskare skyddas från hat, hot och otillbörlig påverkan. Att stå upp för vår rätt – och skyldighet – att utforska också det som kan uppfattas som ineffektivt, onödigt eller obekvämt.
Visst finns det lagar som inskränker vad vi får ägna oss åt. Det är rimligt. Normer sätter förväntningar på oss som medarbetare. Det är också rimligt. Ekonomiska förutsättningar påverkar oss. Det är ofrånkomligt. Detta ska inte förväxlas med hot mot den akademiska friheten.
På senare tid upplever jag dock allt oftare hur vår akademiska frihet utmanas på olika sätt. Ibland sker det oförtäckt. Exempelvis kontaktas jag och andra i universitetsledningen med ojämna mellanrum av personer utifrån som uppmanar oss att sluta erbjuda vissa kurser och att avskeda vissa medarbetare som de uppfattar som obekväma eller onyttiga. Ibland framför politiker mer eller mindre detaljerade synpunkter på vad universiteten bör eller inte bör ägna sig åt. Sociala medier har dessutom medfört en förskjutning i hur människor kommunicerar med och om varandra och hur debatt förs.
När jag bemöter denna typ av åsiktsbaserade kritik vill jag påminna om just lärandets mekanismer. Olika perspektiv måste få mötas och utmana varandra för att lärande ska ske. Lärande sker genom att det bästa argumentet på sikt vinner. Det bästa argumentet kan ibland vara det som en majoritet uppfattar som felaktigt, orimligt, onödigt eller obekvämt.
Det är frustrerande att denna aspekt av lärande så sällan tas på allvar i diskussioner om vad universitet, forskare och lärare bör eller inte bör ägna sig åt. Istället bygger den åsiktsbaserade kritiken ofta på den felaktiga utgångspunkten att lärare skulle ägna sig åt absolut instruktion till icke-reflekterande mottagare och att forskare skulle producera fakta som får stå oemotsagda. Alltså att den verksamhet som kritiseras betraktas och värderas isolerat, istället för som del i en större helhet präglad av växelverkan mellan det rådande kunskapsläget och ett ständigt prövande av detsamma. Jag vill påstå att det knappt finns någon vetenskapligt grundad kunskap som står oemotsagd, oavsett hur etablerad den är.
För oss i universitetsledningen är det oerhört viktigt att ingen medarbetare upplever sig hindrad, begränsad eller förminskad. Vid vårt universitet ska det akademiska samtalet pågå utan inskränkning. Här ska vi kunna utmana och ifrågasätta existerande kunskap utan att hindra, begränsa eller förminska varandra. Men vi måste också vara införstådda med att våra egna argument kanske inte alltid är de starkaste och att vi som akademiker bedöms på kunskaper snarare än på åsikter.
