Snart är det dags för en ny omgång av ledar- och medarbetarundersökning, LMU. Någon frågade om LMU:n är årets höjdpunkt för en arbetsvetare. Det kanske är att ta i, men jag sticker inte under stolen med att jag med spänning väntar på resultaten och att jag är nöjd med att vi på detta sätt skapar förutsättningar för en fortsatt god och bred kunskap om våra arbetsvillkor och hur de utvecklas.
Dessutom ger undersökningen viktiga inspel till dialogen om hur vi ska förbättra arbetsvillkoren.
Vi har genomfört LMU-undersökningar under lång tid och det finns ett stort värde i en tidsserie med resultat som på senare tid har kompletterats med lite enklare och mer frekventa pulsmätningar. Sättet att arbeta kan jämföras med meteorologin, där LMU:n speglar det mer trögrörliga och långsiktiga klimatet medan pulsmätningen motsvarar en väderrapport och kan ge upphov till förslag på arbetsmiljöinsatser lite snabbare.
Denna trögrörlighet i en arbetsmiljö innebär att man kan förvänta sig vissa utfall när man följer LMU-resultat över tid. Vi kan också förvänta oss vissa utfall, i olika delar av arbetslivet till följd av de strukturer och mekanismer som präglar sektorn. För vår sektor handlar det bland annat om positiva utfall till följd av att stora grupper har möjligheter att själva bestämma när och hur man lägger upp sitt arbete. Samtidigt finns det gott om befattningar och uppdrag som till sin natur inte låter sig avgränsas vare sig i tid eller i omfattning och därmed bidrar till att vi känner stora krav på oss i arbetet.
Ibland blir man förvånad över hur två till synes likartade verksamheter (till exempel två ämnen på en institution) upplever arbetsmiljön så olika. Detta är förstås utmanande och ibland komplext, samtidigt som det pekar på att det finns möjligheter att förändra och förbättra. Röda staplar i en LMU kan vara bra katalysatorer för att sätta sig ned tillsammans, tolka och diskutera resultaten och därefter lägga en konkret plan för vägen framåt.
Vi befinner oss i en tid med stora utmaningar kring innehållet i såväl det framtida arbetslivet som vår egen utveckling och position som lärosäte. Vi påverkas av vad våra studenter och omgivande samhälle önskar och behöver. Detta aktualiserar frågor om utbildningsutbud, digitalisering, närvaro och former för samarbete. Flera av dessa frågor har inga givna svar och till stora delar måste vi pröva oss fram, väl medvetna om att det ger avtryck i våra arbetsvillkor. Det är en spännande tid vi går till mötes och jag hopps att vi alla fyller i LMU:n och därmed tar vara på en viktig möjlighet att påverka vårt framtida arbete.
