Hopp kan kännas som en illusion i denna tid av polykriser, det vill säga situationer där flera kriser inträffar samtidigt och påverkar varandra på ett sätt som förstärker deras negativa effekter.
Just nu, medan jag skriver detta, drabbas världen av förödande översvämningar, torka och cykloner – konsekvenser av människans påverkan på klimatet. Vi har ännu inte återhämtat oss från COVID-19-pandemin, och globala hållbarhetsrapporter visar att vi snarare rör oss mot en ohållbar framtid, hotad av nya pandemier. Krig, hat och radikalisering förstör människors liv och kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Samtidigt ifrågasätts samhällets tilltro till politiken i takt med att fascism och extremism får allt större utrymme.
Unga människor världen över känner sig maktlösa och plågas av klimatångest och trauma. Med all rätt anklagar de oss vuxna för att inte ta deras oro på allvar.
Som klimat- och hållbarhetsforskare upplever jag polykrisen på nära håll genom data och statistik. Ärligt talat kastar vetenskapliga studier en mörk skugga över framtiden. Livsviktiga havs- och atmosfärsströmmar, stabila i miljarder år, är på väg att kollapsa. Glaciärer, livsviktiga för miljarder människor, smälter i en oroande takt. Inbördeskrig, finanskriser och radikalisering eldas på av klimatförändringarnas effekter. Vår värld kommer att ha blivit 1,5°C varmare än under förindustriell tid långt innan 2030. Plastföroreningar har spridit sig till jordens mest avlägsna platser. Vi står inför det sjätte massutdöendet – en situation mänskligheten aldrig tidigare upplevt.
Brännande fråga
Den brännande frågan är: Finns det verkligen något att hoppas på?
Jag har funderat mycket på den frågan, särskilt efter pandemin, som tydligt visade hur skört vårt samhällssystem är. Många av mina kollegor, som Jem Bendell, är pessimistiska. Jem genomgick en djup sorg över politikens passivitet och den falska tron på ständig ekonomisk tillväxt. Han lämnade sin akademiska karriär och startade Deep Adaptation Forum – ett nätverk där människor världen över samlas för att dela sin sorg över den katastrof som vår passivitet orsakar planeten.
Sedan upptäckte jag Joanna Macys arbete och hennes bok Active Hope – enligt mig en av vår tids viktigaste böcker. Den förändrade min syn på hopp, som jag tidigare betraktade som önsketänkande. Active Hope förankrar hoppet i hjärtat – och framför allt i handling. Enkelt uttryckt: vi kan bara hoppas på det vi är beredda att kämpa för. Aktivt hopp handlar om att känna smärta, visa omsorg, stärka gemenskapen och bryta mönster av förnekelse – allt för att inspirera till handling.
Aktivt hopp börjar med att känna smärtan
Jag växte upp i Bangladesh, i kuststaden Chittagong. Som barn älskade jag att besöka sandstränderna. Min familj och jag brukade åka till Patenga Beach, där jag lekte med stenarna i fiskebåtarna som lämnades kvar vid tidvattnet. Jag kastade stenarna i vågorna och såg dem försvinna.
När jag återvände till stranden förra året, 20 år senare, gick det inte längre att komma ner till vattnet. Stadens myndigheter hade byggt en mur av stenblock för att skydda mot översvämningar. De små fiskebåtarna var borta. Havsnivån hade stigit så mycket att jättelika containerskepp nu kunde lägga till där.
Jag såg min barndom försvinna framför mina ögon. Smärtan var outhärdlig.
Smärtan leder till omsorg
Bangladesh är ett av de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Nästan hela landet kommer att vara obeboeligt varmt år 2070. Jag oroar mig för min familj som fortfarande bor där. Jag känner en stark inre drivkraft att göra något – att kämpa för framtiden.
Smärtan gör oss inte svagare – tvärtom den gör oss mer insiktsfulla och motiverade att agera.
Vi måste reflektera över vad vi verkligen bryr oss om. Våra familjer, våra barn, våra vänner och kollegor. En ren och trygg livsmiljö. Vi inser också att vi inte är ensamma i vår smärta. När vi börjar prata med varandra ser vi att människor över hela världen delar samma värderingar och samma oro.
Slutligen, det viktigaste steget – hopp
Hopp handlar om att aktivt och medvetet engagera sig i den framtid vi vill skapa. Hopp innebär att vi tar ansvar – att vi gör vår del för att ge våra barn en bättre morgondag. Det betyder att vi cyklar istället för att köra bil, installerar solpaneler, minskar vår köttkonsumtion, slösar mindre mat, pratar om hållbarhet, lyssnar på andra och ställer krav på våra politiker.
Så, om vi återgår till den ursprungliga frågan: Finns det något att hoppas på?
Ja! Jag ser många skäl att känna hopp.
När jag började arbeta på Karlstads universitet 2019 fanns knappt någon dialog mellan studenter och lärare om klimatkrisen. Men genom att uppmuntra en grupp engagerade studenter att starta Klimatstudenterna har universitetet nu en stark och aktiv röst i klimatdebatten.
Jag ser också en enorm ökning av det globala engagemanget i FN:s klimatförhandlingar. På bara tre år har antalet deltagare tredubblats, och unga aktivister har lyckats sätta press på världsledare och ifrågasätta skadliga beslut.
En hållbar framtid är ingen utopi – den är möjlig om vi vågar hoppas på den.
