Kan journalistiken återfå sin trovärdighet? – Ja, men felet är inte mediernas, det är politikerna som ska sluta ljuga
2024-05-20I juni är det EU-val och i USA väntar ett presidentval i november. Journalistiken står samtidigt inför ett bombardemang om påstådd svikande trovärdighet. Hur ska den lösas och vem kan man egentligen lita på? Henrik Örnebring och Michael Karlsson, båda professorer i medie- och kommunikationsvetenskap vid Karlstads universitet och journalistikforskare, förklarar läget.
Mediehusens sjunkande upplagor och annonsförsäljning har länge varit ett problem. Det politiska landskapet har också påverkat synen på medias trovärdighet. Ljuga rakt ut, inga problem. Smutskasta motståndare utan belägg, det görs dagligen. Det här spelet genererar mängder av material som journalistiken behöver ta om hand och svara på. Vilket i sin tur får det riktiga journalistiska arbetet att hamna i kölvattnet av lögner.
Med två stora politiska händelser under 2024 så behöver journalistiken få tillbaka sin trovärdighet och vara den robusta bojen i ett löddrigt stormande hav. Men har den ens någon chans att återta den?
– Ja, säger Michael Karlsson utan att tveka en sekund. Men det finns tre stora utmaningar som journalistiken behöver spänna musklerna inför. Den ena är att minskade resurser har lett till att det är mer utmanande att göra lika mycket bra journalistik. Ett annat problem är att journalistiken har blivit ett slagträ i den politiska debatten där företrädare från olika håll, kanske mer ifrån ett håll, på olika sätt anklagar journalistiken för att inte bedrivas professionellt. Den tredje utmaningen är att det är jättesvårt för journalistiken att kontra en sådan anklagelse då den har fått fäste som en sanning hos de politiska företrädarnas väljare. Journalistiken upplevs alltså inte som trovärdig trots att den gör samma saker på samma sätt som tidigare.
Henrik Örnebring är inne på samma spår och menar att det är många faktorer som påverkat att det har blivit så här. Och de flesta av dem ligger utanför journalistikens kontroll.
– För att tala klarspråk så är det i huvudsak partier på högerkanten som har gjort det till en grej att kritisera journalistiken - det finns det forskning som visar. Ska journalistiken då behöva bli mer högerextrem för att tillfredsställa? Nej, så kan vi ju inte göra. Samtidigt finns det finns en mängd andra saker som har påverkat. Fragmentering av publiken exempelvis, journalistiken kan exempelvis inte göra någonting åt att landsbygden avfolkas.
Ser man samma problematik globalt?
– Ja, säger Henrik Örnebring. Men det är bättre här i Norden än på andra ställen. Man brukar skilja på politisk polarisering, folk röstar mer på det som är längst ut, och affektiv polarisering, man tycker mer illa om sina motståndare. Det har nästan blivit en sanning att Sverige är så polariserat men tittar man på studier så är inte polariseringen speciellt stark - däremot är det många som säger att Sverige är polariserat. Då kan man ju undra varför de säger det och vad de vill uppnå med det? Om man hela tiden säger det så bidrar det till polariseringen. Sverige ligger fortfarande rätt bra till – folk litar skapligt på journalistiken. Man litar skapligt på politiker. Man litar skapligt på olika institutioner. Självklart har trovärdigheten utmaningar men så jättehotad är den inte. Däremot finns det en opinionsbildning där vissa intressen vill få det att framstå som att det pågår en fullständig systemkollaps. Men det är det inte – framförallt om man jämför med USA eller Indien som är mycket mer polariserade än Sverige.
AI tar enorma steg framåt hela tiden. Hur stort är hotet från AI när det gäller journalistikens trovärdighet?
– Jag tror inte att AI i sig är ett speciellt stort hot mot journalistikens trovärdighet, säger Michael Karlsson. Ett större problem från AI är att journalistiken dränks i en massa andra saker som på olika sätt appellerar till vad människor vill läsa om. Journalistiken försöker hitta en slags neutral mittfåra och det blir svårt att höras i det enorma digitala flödet. Olika politiska krafter kan idag på ett väldigt enkelt sätt producera mängder av AI-genererat skräp som inte har hänt i verkligheten. Och det måste journalistiken ofta respondera på vilket betyder att det tar tid och resurser ifrån det riktiga journalistiska arbetet.
–Donald Trumps tidigare rådgivare Steve Bannon sa ”Flood the zone with shit” där strategin var att säga en massa saker som inte är sant och sedan sprida det överallt, förklarar Henrik Örnebring. Men journalisterna behövde svara på det och fick vara på defensiven hela tiden. Med AI blir det otroligt mycket enklare och mer effektivt att sprida massor av skräp på kort tid.
Hur ska då mottagarna av journalistik, exempelvis förstagångsväljare, tänka under en valkampanj?
– Förstagångsväljarna är inte problemet, säger Henrik Örnebring. Det finns flera studier som visar att det är äldre människor som delar desinformation mer än vad yngre gör. Det är vi vuxna som behöver hjälp med vad som är sant eller inte. Ungdomarna klarar det mycket bättre.
Så vem kan man då lita på?
– Men man kan faktiskt i huvudsak lita på de större medierna, säger Henrik Örnebring. SVT, SR, DN och stora lokaltidningar - där finns ett system för kvalitetskontroll. En del saker kanske slipper igenom men om det är etablerade medier som är avsändaren så har det oftast gjorts en kvalitets- och källkontroll där innehållet har verifierats. Det är större chans att det är sant om DN delar det än en äldre man.
– Jag tycker också att man kan lita på de traditionella institutionerna, säger Michael Karlsson. Har du läst eller hört något som låter knäppt så gå till en källa där det finns ett ansvarssystem. Man kan naturligtvis kritisera journalistiken, men det finns ett ansvarsutkrävande på både kort och lång sikt. Det gör det inte på TikTok.
Vad kan man då som mediekonsument förvänta sig av journalistiken under en valperiod?
– EU-valet är ett ”low engagement election” där färre röstar och inte är lika intresserade, säger Henrik Örnebring. Mediernas bevakning kommer att vara bättre och mer omfattande än vad man kanske skulle förvänta sig då intresset inte är så stort. Men medierna gillar när det är val och kommer att göra ett bra jobb med att titta på vad de olika partierna vill och var de passar in i det europeiska sammanhanget.
Och om vi tittar på presidentvalet i USA
– Historiskt visar forskning inom politisk journalistik att det är en extremt brant kurva fram till valet och sedan så dyker den, säger Michael Karlsson. Vi vet också att det har skett en förskjutning från ”sakbevakning” till det som kallas för ”horse racing reporting” - alltså vem som leder i opinionsundersökningarna. Vi vet också att det har blivit mycket mer analyser och tolkningar, eller spekulationer om man vill vara lite elak, alltså saker som inte hjälper mottagarna att förstå vad själva politiken står för.
Finns det överhuvudtaget några spelregler?
– Ja, det gör det, säger Michael Karlsson. Men man måste hålla isär vad som är nyhetsjournalistik och vad som är kommenterande program men som ser ut som ett nyhetsprogram. Den riktiga nyhetsjournalistiken är reglerad som den alltid har varit på en redaktionell nyhetsplats.
Men är det inte svårt för tittarna att se skillnad?
– Etthundra procent jättesvårt, säger Henrik Örnebring.
– Om en person sitter och spekulerar och har grafik som en nyhetssändning gör det jättesvårt för mottagaren att avgöra om det är journalistik eller inte, säger Michael Karlsson. Mottagaren kanske har lyssnat på en person för trettio sekunder sedan där allt såg exakt likadant ut.
– När det gäller USA så kan man säga att under förra presidentvalet så var det många forskare och kommentatorer som menade att det här faktiskt är en del av problemet, förklarar Henrik Örnebring. I USA har man en mycket starkare balansnorm än i Sverige och det måste hela tiden finnas röster från båda sidor Det tog väldigt lång tid under förra presidentvalet innan amerikanska mainstreammedier ens ville säga att Donald Trump ljög. De ville inte använda ordet lögn för det var för laddat. Men det var ju det han gjorde och det var journalistikens uppgift att berätta det. Men om en av dem ljuger en miljon gånger på en dag och den andra knappt ljuger alls – hur gör man då?
– Det blir falsk symmetri som den amerikanska journalistikforskaren Jay Rosen kallar det. Han har pratat om asymmetri – den här regeln om att man alltid ska ha balans den funkar inte om det visar sig att den ena sidan ljuger mycket mer. Så man kan säga att spelreglerna har blivit hackade av ena sidan. Och som det ser ut nu så har de amerikanska journalisterna inte lärt sig ett skvatt. De ger fortfarande Trump en massa fri press och skriver att han påstår saker istället för att skriva att han ljuger. Man har blivit lite bättre på faktakoll men den läggs oftast separat. I artikeln skriver man något neutralt och sedan lägger man en faktakoll i en annan del av tidningen där man skriver att han ljög.
Och det gör man för att man är rädd för repressalier?
– Många journalister är nog redan nu rädda för sin fysiska säkerhet, säger Henrik Örnebring.
– Många är nog också rädda för att inte kunna göra det man har gjort under hela sitt yrkesliv, säger Michael Karlsson. Man har gjort journalistik och det har funkat och det är jättesvårt att bryta rutiner.
Hur kan man då vinna tillbaka förtroendet hos en målgrupp som starkt ifrågasätter produkten?
– Mycket av det här är ju inte journalistikens fel, säger Michael Karlsson. Genom forskning vet vi att personer är väldigt känsliga för när journalistiken gör fel. Så journalistiken får inte göra fel. Så sättet man kan göra för att bygga upp förtroendet är att leverera bra saker hela tiden. Utan ens små fel. Det är ett sätt att bygga förtroende. Om man i grund och botten inte litar på den personen man har framför sig så kommer man inte att lita på något den personen gör – oavsett sätt. Så det här är jättesvårt och en stor utmaning.
Sammanfattningsvis, varför har det blivit såhär?
– Vad finns det som medierna kan göra, frågar Henrik Örnebring. Felet är inte mediernas, det är politikerna som ska sluta ljuga. Politiker måste sluta att mobilisera väljare genom att säga att medierna ljuger.
– Medierna klarar sig inte utan samarbete med andra institutioner i samhället så frågan är vad andra institutioner kan göra för att underlätta för medierna att göra sitt jobb. Jo, politiker borde sluta att svartmåla medierna och ställa upp på intervjuer, företag borde annonsera i medierna och medborgare borde betala för och ta del av innehållet i dem.