När produktionen går i ett allt snabbare tempo på mediefabrikerna finns det journalister som gör tvärtom. De har privilegiet att ta tid på sig. Både Tom Alandh, Sveriges Television, och Randi Mossige Norheim, Sveriges Radio, låter människor berätta i sin egen takt. Resultatet blir lågmäld journalistik som berör.
Onsdagen den 13 maj var det journalisttätt på Karlstads universitet. Vårens journalistseminarium bar rubriken "Det goda samtalet" och såväl yrkesverksamma som studenter samlades för att lyssna till en rad namnkunniga journalister. På programmet fanns, förutom Tom Alandh och Randi Mossige Norheim, Göran Zachrisson, sportkommentator med en personlig stil, Ulrika Knutson, kulturskribent, och Hanna Hellquist, journalist och författare till boken "Karlstad Zoologiska". Moderatorer var Thomas Lerner, journalist på DN:s Insidan, och Claes Hollander, Berling media. Där fanns också Cristina Grenholm, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, Karlstads universitet och Leif H Gustafson, journalist på bland annat Kyrkans Tidning.
Ser dystert ut
Ulrika Knutson, formulerar sig slagkraftigt som vanligt, talade om gammelmedias förestående död.
- Det ser nattsvart ut. Det går en bruksdöd över medielandskapet, siade hon dystert.
- Till skillnad från lärare och forskare anses inte vi journalister vara samhällsnyttiga. Fast så har det i och för sig alltid varit.
Förutsättningarna för att kunna föra "det goda samtalet" eller den goda journalistiken tyckte hon var mycket dåliga nu.
- Det blir allt mindre tid till eftertanke. Det blir allt mindre tid till det goda redaktionella samtalet, det där som i den bästa av världar ska föregå den journalistiska produkten.
Men eftersom eftertanke kostar tid är det något som ofta stryks i ett allt hårdare produktionsklimat.
Svaghet blir styrka
En journalist som gått sin egen väg och funnit en egen ton i reportagen är radions Randi Mossige Norheim.
- Jag har alltid varit lite rädd och blyg och ganska osäker. Tidigare skämdes jag för det, men nu använder jag det som en tillgång. Olof Lagercrantz sa en sak när jag gick på journalisthögskolan som satte outplånliga spår hos mig: Lyssna där det är tyst, inte där det larmar.
- För mig blev det viktigt att hitta de ohörda rösterna och bära hem dem till redaktionen, som skatter.
Hon nämner att hon inspirerats av Tom Alandh, journalist och producent av dokmentärfilmer på Sveriges Televison, att följa människor under lång tid och göra återkommande reportage.
Och Tom Alandh passar på att uttala sin beundran över Randi Mossige Norheims tonsäkra reportage.
- Att hitta tonen är viktigt. Jag lärde mig tystnadens och pausernas betydelse av journalisten Gunnar Arvidsson, som många känner igen som programledare för TV:s Café Sundsvall.
Inte stå i vägen
Men i början av Tom Alandhs karriär var det dåligt med tystnad. Det var mer bombastisk journalistik med pekpinnar i programmet Focus, ett slags föregångare till dagens Uppdrag granskning.
- Men med åren har jag lärt mig att engagemang inte är detsamma som indignation. Man kan vara vänlig och bestämd på samma gång. Jag ska inte stå i vägen för berättelsen utan bara lyfta fram den genom tålamod, varsamhet och lyhördhet.
Dokumentärer signerade Tom Alandh rymmer mycket mänsklighet. Mästerligt fångad i bild av filmaren Björn Henriksson.
- Vi har arbetat så länge tillsammans. Björn får bilderna som ger berättelsen, och då behöver jag ju inte säga så mycket.
Journalistseminariet arrangeras av Avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap på Karlstads universitet med bidrag från Anne-Marie och Gustaf Anders stiftelse för medieforskning.
