Med avhandlingen "Control Through Configuration: Management Control Systems for Performance and Sustainability Compliance in Global Supply Chains" har Janet Rasaei disputerat I företagsekonomi vid Handelshögskolan.
Varför bör vanliga konsumenter bry sig om hur företag hanterar sina globala leveranskedjor?
– De produkter och tjänster som konsumenter köper är ofta beroende av aktiviteter som utförs av leverantörer i olika länder. Min forskning visar att det är mer komplicerat att hantera dessa relationer än att bara skriva under ett avtal med en leverantör. Företag behöver system för att följa upp prestationer, samordna aktiviteter och i allt högre grad kunna visa att de hanterar risker kopplade till mänskliga rättigheter och miljö i hela leveranskedjan. Hur dessa kontrollsystem utformas påverkar företagens förmåga att nå sina affärsmål och uppfylla hållbarhetskrav.
Vilka risker uppstår när företag inte har tillräcklig kontroll över sina internationella leverantörer?
– När företag saknar ändamålsenliga kontrollmekanismer kan de få svårt att förstå vad leverantörerna faktiskt gör, verifiera deras prestationer eller samordna verksamheten på ett effektivt sätt. Detta kan leda till missförstånd, ökade administrativa kostnader och en risk att internationell outsourcing inte levererar de förväntade fördelarna. Det finns också en växande hållbarhetsdimension. Företag som omfattas av bindande krav på ”due diligence” i leveranskedjan måste identifiera och hantera relevanta risker samt kunna visa vilka åtgärder de har vidtagit. Min forskning tyder på att effektiv styrning inte handlar om att införa fler kontroller, utan om att kombinera olika kontrollformer på ett sätt som passar relationen mellan kund och leverantör.
Hur viktig är mänsklig tillit jämfört med avtal, regleringar och formella kontrollsystem?
– Tillit är viktig, men den bör ses som ett komplement till formella kontrollsystem och inte som ett alternativ till dem. De fyller olika funktioner. Avtal, uppföljning och prestationsmätning skapar struktur och ansvarstagande, medan tillit främjar samarbete och hjälper företag att hantera den osäkerhet som uppstår när man arbetar över organisatoriska och nationella gränser. I min forskning skiljer jag mellan kompetensbaserad tillit – förtroende för en leverantörs förmåga, och tillit – det vill säga förtroende för leverantörens vilja att samarbeta. Båda typerna förekom i de två konfigurationer som i min forskning kopplades till framgångsrik offshoring. Tillit eliminerar dock inte behovet av formella kontroller, särskilt inte när företag är juridiskt skyldiga att dokumentera och verifiera efterlevnad av hållbarhetskrav.
Är dagens företag förberedda för de nya krav på hållbarhet och mänskliga rättigheter som ställs på leveranskedjor?
– Min forskning ger inte underlag för någon generell slutsats om huruvida företag är förberedda, eftersom den aktuella studien omfattade tyskbaserade multinationella tillverkningsföretag och använde en kvalitativ forskningsansats. Däremot visar den att bindande krav på ”due diligence” i leveranskedjan inte hanterades enbart genom att införa fler rapporteringsindikatorer. De företag jag studerade anpassade flera delar av sina verksamhetsstyrningssystem, bland annat planering, uppföljning, ansvarsfördelning, intern kommunikation och samverkan med leverantörer. Hur anpassningen såg ut varierade beroende på organisationsstruktur, digital mognad och leveranskedjans komplexitet. Resultaten tyder på att regelefterlevnad kräver samordnade organisatoriska lösningar snarare än isolerade hållbarhetsinitiativ.
Vilken är den vanligaste missuppfattningen om global produktion och internationella leveranskedjor?
– En föreställning som mina resultat ifrågasätter är att den huvudsakliga ledningsutmaningen är löst så snart en verksamhet har outsourcats och ett kontrakt har undertecknats. Mina studier visar i stället att framgångsrik offshoring kräver kontinuerlig samordning, uppföljning och samverkan – något som medför betydande styrningskostnader. Dessutom finns det ingen enskild metod för att hantera internationella leverantörer som garanterar framgång. Det avgörande är hur olika kontrollmekanismer kombineras, hur väl denna kombination passar den specifika relationen och dess omständigheter samt hur den anpassas över tid – både när relationen utvecklas och när nya bindande hållbarhetsregler införs.
