Diskoteksbranden på Hisingen i Göteborg 1998 är den svåraste brandkatastrof som drabbat Sverige i modern tid. En studie om hur räddningspersonalen hanterade sina upplevelser under och efter branden presenterades nyligen vid Karlstads universitet.
I räddningsinsatsen vid brandkatastrofen i Göteborg 1998 deltog totalt 94 brandmän, ambulansförare och sjukvårdare. Ett omfattande material om räddningspersonalens erfarenheter, reaktioner och upplevelser samlades in under femton månader från och med morgonen efter branden. Resultaten presenteras i rapporten "Reaktioner, handlingsmönster och erfarenheter hos räddningspersonal under och efter en svår insats", som nyligen gavs ut vid Karlstads universitet.
Undersökningen visar att räddningspersonalen genomförde en mycket professionell insats präglad av fokusering, mod, psykisk och fysisk styrka och stor uthållighet. Studien har bland annat gett upphov till ett nytt begrepp, "professionell dissociation". Begreppet speglar räddningspersonalens förmåga att vid larm försätta sig i ett väldigt speciellt psykiskt tillstånd. Detta tillstånd kännetecknas av en oerhört stark fokusering och koncentration på uppgiften, i detta fall att rädda liv, och en förmåga att stänga av alla känslor så länge insatser varar. Efteråt kopplas känslorna på igen och personalen kan bearbeta och ta in det som de har varit med om.
– Räddningspersonalen bestod av personer som är väl utrustade för att hantera svåra insatser, men de är definitivt inga känslokalla människor. De flesta reagerade oerhört starkt på många sätt. De kände förtvivlan, vanmakt, sorg och vrede. En av brandmännen berättade att han under en insats grät för första gången på 20 år, berättar Per Folkesson, leg psykolog och universitetsadjunkt i psykologi vid Karlstads universitet och författare till rapporten.
Inget i studien visar emellertid på att räddningspersonalen skulle ha drabbats av psykisk ohälsa på grund av branden. Psykisk ohälsa definierar Per Folkesson som oförmåga att upprätthålla ett vanligt förhållande till livet, verkligheten, arbete och människor. Att reagera starkt genom till exempel förtvivlan och gråt är enligt honom inte tecken på psykisk ohälsa.
– Det visar snarare på att det är levande och närvarande människor som det handlar om. För många har insatsen dessutom inneburit något positivt i form av stolthet, självförtroende och erfarenheter. De har ju klarat av något av det svåraste som finns och lärt sig väldigt mycket på vägen.
Studien visar att hälsotillståndet bland räddningspersonalen över lag är gott eller mycket gott. Sjukvårdspersonal, kvinnor och debriefinghandledare visade emellertid upp något starkare och mer bestående reaktioner i jämförelse med brandmännen.
– En trolig förklaring till denna skillnad är att brandmännen ingår i ett arbetslag. Detta innebar ett oerhört viktigt stöd, både under insatsens genomförande och bearbetningen efteråt.
Rapporten "Reaktioner, handlingsmönster och erfarenheter hos räddningspersonal under och efter en svår insats" kan beställas från Inger Jonsson, tfn 054-700 11 62, e-post Inger.Jonsson@kau.se
