...ni ska tillsammans med Gabriel Bladh, professor i samhällskunskap och Kristian Petrov, docent i kulturstudier, hålla i en varsin presentation den 3 november hos Västanå teater när de arrangerar en berättardag på temat; Det muntliga berättandet – en konstform där ord, musik, dans och gestaltande möts. Vad ska ni berätta om?
- Jag kommer att prata om hur Selma Lagerlöf använder dels en muntlig retorik och dels ett fiktionaliserat muntligt berättande i sina romaner och noveller. Ett fiktionaliserat muntligt berättande innebär att en karaktär träder in som jagberättare i en text och berättar en historia för andra karaktärer. Då uppstår en berättelse i berättelsen, förklarar Sofia Wijkmark.
- Jag kommer att ta upp frågan om den roll som det autentiska spelar i hur vi berättar om det förflutna. Det handlar om källkunskap och källkritik, men också om magin i att göra en berättelse trovärdig och intressant genom kopplingen till det man uppfattar som verkligt, säger Peter Olauson. Historiearkiven är skattkistor för berättelser, men hur hittar man dit och hur kan man göra det man finner i arkiven till levande berättelser för dagens människor?
Sofia Wijkmark, du kommer prata utifrån titeln på din presentation som är ”Muntligt berättande i skönlitteraturen”. Hur ser intresset ut från samhället när det kommer till muntligt berättande?
- Det beror på vad man menar med muntlig berättande. För i strikt bemärkelse är muntligt berättande inte ett berättande som bygger på ett skrivet manuskript, säger Sofia Wijkmark. Till exempel har intresset för ljudböcker exploderat, men det är ju en uppläsning av en text. För mig är egentligen muntlig berättande ganska snävt, att lyssna till en annan människa som berättar en historia rakt upp och ner så att säga.
Peter Olauson, din presentation heter ”Är det verkligen sant? Om skrönor och sanningar i berättartradition och arkiv”, hur ser man på berättartraditionen i dag ur ett forskningsperspektiv?
- Den muntliga berättelsen är en grund för det som också blir nedskrivet, utan det muntliga hade inga arkiv funnits. Sedan länge finns det också en gren inom historievetenskapen som systematiskt arbetar med att intervjua människor om deras livserfarenheter och minnen av det förflutna - oral history kallas det då, förklarar Peter Olauson. Det handlar inte bara om innehållet i det som berättas utan också om varför vissa händelser blir till minnen som också får en publik. I svensk 1900-talshistoria har människors minnen av andra världskriget och beredskapstiden länge varit en berättelsemagnet.
Sofia Wijkmark, hur är Västanå teater som forum och kommunikationskanal för dig i din roll som forskare?
- Det är oerhört kul och inspirerande att få ta del av en så kreativ och mångsidigt konstnärlig miljö, konstaterar Sofia Wijkmark. Jag har samarbetat med dem under flera års tid, framför allt kring deras dramatiseringar av Selma Lagerlöfs verk. Till exempel har jag och Kristian Petrov arrangerat en internationell Lagerlöfkonferens i samarbete med dem, jag och Leif Stinnerbom har varit i Washington och presenterat på en skandinavistikkonferens och vi har också alla fyra varit där och pratat om olika ämnen inför föreställningar. Jag har en förhoppning också om att snart komma igång med ett projekt som handlar om deras adaptioner av Selma Lagerlöf.
Peter Olausson, varför är berättelser så viktiga för oss?
- Berättelser är kommunikation och är därmed en ofrånkomlig del av att vara människa. Vi har alltid suttit runt en lägereld och lyssnat till historier om äventyr och kärlek, precis som vi gör i dag, berättar Peter Olausson. Nu har ju ofta tv:n eller sociala medier ersatt den brinnande elden, men situationen är densamma. Vi ser och lyssnar. Vi blir engagerade och vi agerar. Berättelserna skapar gemenskaper, med det sagt får man också tänka på att lyssna kritiskt, vad är sant och vad är falskt och är berättaren mer än en underhållare? Berättelser är märkliga, underbara och kraftfulla men måste också hanteras kritiskt och med stor respekt.
Mer information:
Västanå teater: information och anmälan (kostnadsfritt)
