… Du planerar tillsammans med några forskarkollegor ett projekt som skulle kunna bidra till ”humanistisk suicidprevention”. Vad är det?
- Suicid (självmord) är den vanligaste dödsorsaken för unga människor i dagens Sverige. Trots att självmord är ett av människans mest utforskade beteenden tror jag att vi mer än någonsin behöver en ökad helhetssyn. Idag bevakas kunskapsutvecklingen av olika discipliner som inte alltid kommunicerar med varandra. Jag menar att humaniora kan bidra med väsentliga infallsvinklar inom suicidforskningen – och utarbeta en humanistisk suicidprevention, med grund i resultat från studier av historia, språk, litteratur och filosofi. Det här är egentligen inga nya tankar, utan föreslogs redan för 20 år sedan av en av de ledande svenska självmordsforskarna, Jan Beskow. I den gängse förståelsen av självmord och psykisk ohälsa finns en tendens till att göra fenomenen kliniska, patologiska och förutbestämt orsaksbestämda, samtidigt som sociala, kulturella och existentiella aspekter inte alltid beaktas.
Kan du ge några exempel på vad en humanistisk suicidprevention skulle kunna bestå av?
- Historien visar att såväl tabubeläggande som ett alltför schematiskt förhållningssätt till självmord kan få motsatt effekt när man försöker förebygga det. Därför bör preventionen utgå från en så nyanserad förståelse som möjligt. Det finns kulturer som haft bortåt 300 termer för att beteckna självmord. Med en sådan rikare terminologi kanske man skulle kunna se att en del beteenden som idag betecknas som ”suicidala” snarare är ”pre-suicidala” eller ”para-suicidala”. Det skulle kunna innebära att man inte reducerar skilda beteenden till ett och samma mönster vilket riskerar att diagnosen blir självuppfyllande. Med en humanistisk prevention, som till exempel utgår från existentiella villkor och kulturellt förmedlade metaforer och berättelser, intas ett förhållningssätt som kan inkludera och möta den som går i självmordstankar och acceptera dennes ”suicidalitet”. Som Beskow visat kan den självmordsbenägne därmed få möjlighet att medvetandegöra sin ovilja att leva, vilket paradoxalt nog kan öka chansen att den på sikt kan omformas till en livsvilja. Detta understryker behovet av förståelse och dialog, och detta är ju själva grundtemat inom humaniora.
Du har skrivit om detta i ett blogginlägg på humtank.se. Varför?
- Jag har länge varit intresserad av skärningspunkter mellan humaniora, politik, naturvetenskap och klinisk medicin och gjorde bland annat en utredning om suicidprevention för Region Västra Götaland 2010. Självmord har sedan dess knappast blivit en mindre samhällsangelägen fråga och den psykiska ohälsan ökar oroväckande snabbt bland ungdomar just nu.
Läs hela blogginlägget på humtank.se
Humtank är en tankesmedja för forskning och utbildning inom humaniora. Det är ett samarbete mellan humanistiska fakulteter vid 15 svenska universitet och högskolor, däribland Karlstads universitet. Syftet är att stärka humanioras roll såväl inom som utanför de akademiska institutionerna samt att visa på de humanistiska ämnenas relevans och bärkraft i samhället.
