.... adjungerad professor psykologi. Du har många järn i elden just nu?
- Ja, det känns verkligen både roligt och meningsfullt. Tidigare i höst så fick vi ett stort uppdrag från Socialstyrelsen om kartläggning av metoder för stöd till barn som bevittnat våld mot mamma. Och två andra större projekt är också på gång.
Berätta mer!
-I ena projektet tittar vi på olika sätt att arbeta med stöd till barn som bevittnat våld i föräldrarnas nära relation här i Sverige. Om vi tittar på de två mest framgångsrika metoderna i Sverige så kanske det visar sig att de är lika bra som metoderna från USA som vi prövar, i vår studie för Socialstyrelsen. Det gäller att vi tar vara på det som fungerar väl här i Sverige och inte kastar ut barnet med badvattnet så att säga.
Vilka är exemplen ni undersöker?
-Forskningsprojektet är ett samarbete med landstinget i Kronobergs län och Linnéuniversitetet, där vår doktorand Karin Pernebo finns. De olika metoderna vi undersöker används vid Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm – BUP Grinden – respektive vid Bojen, en ideell förening i Göteborg. Det unika i studien är att vi även undersöker mycket små barns upplevelser. Det vanliga är att via enkät fråga vad barn över åtta år tycker om olika stödåtgärder, trots att det är mindre barn som är den största gruppen. Karin Pernebo har lång erfarenhet av att arbeta inom barn- och ungdomspsykiatrin med traumatiserade små barn. Studien beräknar vi ska vara klar under 2016.
Du nämnde att ni har ytterligare ett projekt igång?
-Ja, och det handlar om något helt annat. Det gäller vuxna och målet är att ta reda på hur samtalsbehandlingar inom den ordinarie psykiatrins verksamheter fungerar, vilken effekt de har på patienterna. Här handlar det alltså om att ta reda på hur samtalsbehandling fungerar i praktiken, till skillnad från traditionella kliniska studier där man riggar en konstruerad experimentmiljö.
Hur kom forskningsprojektet till?
- Bakgrunden är den forskning som vuxit fram inom psykiatrins FoU-enhet i Värmland. Ola Lindgren la fram en licentiatavhandling här vid universitetet förra året med en kvalitativ ansats och undersökte vad klienter i psykoterapeutiska verksamheter tyckte och tänkte om metoderna. Vi kände att det är viktigt att utvidga detta arbete till en naturalistisk studie, där vi undersöker verkligheten som den ser ut inom psykiatrin idag – en sorts ”praktikbaserad evidens”.
Hur går ni till väga?
-Vi samarbetar med Linköpings universitet där Rolf Holmqvist redan gjort en liknande studie. Tillsammans kommer vi att få ett mycket stort patientunderlag med möjlighet att jämföra olika behandlingsenheter och psykoterapeutiska inriktningar. Just nu pågår etikprövningen och vi räknar med att kunna starta under 2013. Det är redan fem, sex enheter i Värmland som är intresserade av att delta och vi räknar med att rekrytera 500 deltagande patienter här i Värmland successivt under ett par år. Rapporten beräknas vara klar någon gång 2016-2017.
Vad tror du forskningen kommer att betyda?
-Jag tror att vi behöver den här typen av forskning som komplement till de traditionella studierna. Det är en forskning som är mer relevant för vården och en efterlängtad sådan. Det är också en forskningsmetod som är på frammarsch internationellt. Resultaten kan påverka vilka metoder som olika enheter inom psykiatrin använder sig av, vilka metoder som passar vilken terapeut och vilken patient. Det kan påverka såväl utbildning som rekrytering av terapeuter. Personligen ser jag det som mycket stimulerande och i linje med mitt uppdrag som adjungerad professor – det vill säga att akademisera vården.
