Det har nu gått fyra år sedan brandkatastrofen i Göteborg. Hur klarade polisen att hantera en så extremt hög stress- och arbetsbelastning? En nyutgiven forskningsrapport vid universitetet belyser detta och riktar samtidigt kritik mot mediernas rapportering av insatsarbetet.
Diskoteksbranden på Hisingen i Göteborg 1998 är den svåraste brandkatastrof som drabbat Sverige i modern tid. 63 ungdomar dog och över 200 skadades. Barbro Renck, lektor i folkhälsovetenskap vid Karlstads universitet, har studerat polisens erfarenheter och upplevelser av ett stressfyllt och psykiskt påfrestande insatsarbete ett och ett halvt år efter brandkatastrofen. I forskningsrapporten riktas bland annat stark kritik mot mediernas agerande i samband med katastrofen.
– Det är tragiskt att se på mediernas rapportering av insatsarbetet. Deras okunskap drabbade en hel poliskår och skadade deras förtroende för en lång tid framöver. Här har massmedia mycket att lära, säger Barbro Renck.
Det hon syftar på är den negativa bild av polisen som målades upp i media, mycket beroende på bristande erfarenheter av krisbevakning hos många journalister. Bland annat fick chockade människor uttala sig kritiskt mot polisens arbete att hindra unga människor att ta sig in i den brinnande byggnaden igen. En insats som troligen räddade liv.
Forskningsrapporten pekar tydligt på att inga poliser lämnades opåverkade av katastrofen. En del av dem, främst de som kom tidigt till platsen samt de poliser som hade ledande funktioner, visade fortfarande något förhöjda stressnivåer ett och ett halvt år efter katastrofen.
Medias negativa rapportering utgjorde enligt undersökningen endast en av flera stressfaktorer. Ovissheten vid utryckningen om vad som väntade vid brandplatsen var stor och ingen kunde vara mentalt förberedd. De starka sinnesintrycken och katastrofens omfattning var ytterligare två stressfaktorer, liksom de hot och i vissa fall det våld som riktades mot polisen både under och efter insatsarbetet. Det som polisen upplevde som mest påfrestande och stressfyllt var kontakten med anhöriga och vänner till skadade och döda, både på brandplatsen och på sjukhusen.
Samtidigt visar undersökningen att få poliser ville ge upp eller tappade modet under insatsarbetet.
– Att kunna avskärma sig från sina egna känslor i ett så tufft läge visar på en oerhört stor professionalitet inom poliskåren. Den mycket krävande uppgiften hindrade dem från att tänka på mänskliga konsekvenser, säger Barbro Renck.
I rapporten belyser hon även det stöd som poliserna fick efter katastrofen. Inte minst kamratstödet uppfattades som något mycket viktigt och betydelsefullt. Även det mer planerade krisstödet upplevdes av de flesta som mycket positivt.
– Här har polisen lärt sig en hel del inför framtiden. De har bland annat insett vikten och värdet av ett välplanerat krisstöd, säger Barbro Renck.
Forskningsrapporten utgör en delstudie i projektet "Stressreaktioner, copingstrategier och psykiska följdverkningar hos insatspersonal under och efter en brandkatastrof", som finansierats av Överstyrelsen för Civil Beredskap, ÖCB. Drygt 40 poliser deltog i studien, varav fem kvinnor. Projektet omfattar även en pågående studie av brandmän och ambulanspersonal som deltog i insatsarbetet vid brandkatastrofen. Syftet är att få ökade kunskaper för det framtida arbetsmiljöarbetet hos polis och räddningstjänst.
