Under våren har fyra nya docenter utnämnts vid Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap vid Karlstads universitet. Här berättar de som sin forskning, vad som driver dem och hur de ser på framtiden.
Andreas Henriksson, docent i socialt arbete, vad forskar du om?
– Jag forskar om intimitet – vad det innebär att stå någon nära, att vara personlig och vilka effekter närhet eller frånvaro av närhet har för individer och relationer. Jag har studerat intimitet i en rad olika sammanhang, till exempel bland äldre som dansar, migrantmän och singelskap. Jag beskriver intimitet som en interaktion som skapar närhet, inte bara i nära relationer utan även i tillfälliga möten, personliga samtal på jobbet eller kontakter via nätet. Just nu studerar jag ”det omvälvande mötet” – en romantisk fantasi om att ett oväntat möte kan förändra ens liv. Det är en föreställning som är viktig bland till exempel singlar, men som också spelar roll i större samhällsvisioner – inom stadsplanering, utbildning och arbete mot diskriminering.
Vad fick dig att välja detta forskningsområde?
– Det har varit av återkommande intresse sedan min grundutbildning. I mitt avhandlingsmaterial om singelskap återkom mönster som jag först inte insåg var intimitet – men insåg att begreppet passade väldigt bra. Jag intresserar mig särskilt för gränslandet mellan relation och icke-relation. När är intimitet ett tecken på att en relation finns – och när är det inte det? Hur används intimitet i våra relationer i dag – är det ett mått på hur bra en relation är, som vissa forskare har föreslagit?
Hur ser du på framtiden för ditt forskningsområde?
– Intimitet har bäring på många samhällsfrågor, till exempel ensamhet, tillhörighet och identitet. Ensamhet är en av vår tids stora folkhälsoutmaningar, och förståelsen för hur intimitet kan uppstå – och vad den betyder – är viktig både för individers välbefinnande och för hur vi utformar sociala och offentliga miljöer. Det handlar också om att nyansera bilden av hur närhet fungerar i människors liv. En viktig utmaning framåt är att bredda metodanvändningen. Intimitet studeras ofta med kvalitativa metoder, men jag tror att det finns stor potential i att komplettera med enkäter och experimentella upplägg. Dessutom finns spännande möjligheter i tvärvetenskapliga samarbeten, inte minst mellan sociologi och psykologi – där begreppet intimitet används på lite olika sätt men kan berikas genom ömsesidig dialog.
Wibke Straube, docent i genusvetenskap, vad forskar du om?
– Jag forskar om hur naturen och begreppet förorening skildras i konst och film, ofta ur ett trans- och queert perspektiv. Miljö- och hbtq-frågor genomsyrar min forskning, särskilt i relation till miljödiskurser och idéer om "renhet" eller ”naturlighet”. Mina senaste artiklar behandlar konstnärliga verk som skildrar kemisk förorening utifrån queera och transperspektiv – ett arbete som är starkt förankrat i kulturstudier. På senare tid har jag också arbetat mer med ett sociologiskt perspektiv, där jag med empiriska metoder undersöker tillgången till transvård och stödfunktioner i Värmland. Tillsammans med kollegor har jag till exempel genomfört en studie om Könsidentitetsteamet Värmland – ett unikt rådgivningscentrum för transpersoner.
Vad fick dig att välja detta forskningsområde?
– Jag vill förstå hur samhället skapar marginaliseringar och bidra till ökad kunskap om transpersoners livsvillkor. Min förhoppning är att forskning kan bidra till konkreta förändringar i samhället, förbättrad tillgång till hälso- och sjukvård för transpersoner samt ökat psykosocialt stöd för dem som har erfarenheter av våld och minoritetsstress. Ekologiska och sociala hållbarhetsfrågor är två centrala, sammanflätande perspektiv i min forskning och spelar en viktig roll i arbetet för ett mer jämlikt och inkluderande samhälle.
Hur ser du på framtiden?
– Just nu ser vi politiska tendenser både i Sverige och internationellt som underminerar jämställdhet och hbtq-perspektiv. Transfrågor och intersektionella perspektiv avfärdas ibland som ”woke”, vilket kan påverka forskningsfinansiering och möjligheterna att driva inkluderande forskning. Jag ser det som en stor utmaning. Samtidigt har jag en stark tilltro till demokratin och den akademiska friheten. Nu är det viktigare än någonsin att vi fortsätter bedriva forskning som lyfter marginaliserade perspektiv och bidrar till jämlikhet, social förändring och hållbar samhällsutveckling.
Charlotte Bäccman, docent i psykologi, vad forskar du om?
– Min forskning handlar i grunden om hur vi kan skapa förutsättningar för ett gott liv, så att människor kan leva självständigt och med livskvalitet oavsett vilka resurser de har. Forskningen rör två områden. Det första handlar om hur digitala tjänster kan stödja människor i olika åldrar. Det andra området fokuserar särskilt på barn och unga, och vilket stöd de och deras föräldrar behöver för att få ett bra liv. I båda fallen handlar det om att utveckla tjänster – både digitala och icke-digitala – som faktiskt gör nytta i vardagen.
Vad fick dig att välja detta forskningsområde?
– Intresset för digitalisering väcktes i samband med en studie tillsammans med Karlstads kommun där vi undersökte hur en robotdusch upplevdes av användarna. Resultatet var överraskande och väckte min nyfikenhet på hur digitala lösningar upplevs och hur de kan öka användarnas självständighet eller omdefiniera deras värde. Intresset för barn och unga har alltid funnits där och är en stor anledning till mitt intresse för psykologi. Det känns meningsfullt att kunna föra in det perspektivet i min forskning idag.
Hur ser du på framtiden?
– Jag hoppas att min forskning ska bidra till ökad förståelse för vikten av att involvera användarna samt utgå från deras behov, vid utveckling av nya digitala lösningar. En stor möjlighet är att digitalisering numera är en självklar del av samhället, vilket öppnar för många forskningsmöjligheter. Vid Karlstads universitet har vi ett väl etablerat nätverk för samverkan, både inom akademin och med privata och offentliga aktörer i regionen. Det skapar goda förutsättningar för samverkan, vilket är avgörande för den här typen av tillämpad forskning. Samtidigt finns det utmaningar. Det är svårt att mäta effekter av förebyggande insatser, särskilt utan tydliga jämförelsegrupper.
Alexandre Sukhov, docent i företagsekonomi, vad forskar du om?
– Jag forskar om värdeskapande, särskilt inom innovationsledning och design, samt om avancerade analysmetoder. Jag undersöker hur organisationer kan främja individers kreativitet för att lösa komplexa problem. Till exempel har jag studerat hur idéer utvecklas och förbättras genom olika aktiviteter och granskningsprocesser. Jag utvecklar också metoder för att kombinera olika dataanalytiska tekniker för att få en djupare förståelse av samhällsvetenskapliga fenomen. Ett exempel är en studie om orsaker till så kallat ”quiet quitting”, där anställda slutar engagera sig mer än nödvändigt på arbetsplatsen. I en annan studie utvecklade vi en analytisk process som gav nya insikter om hur kollektivtrafiken kan göras mer tillgänglig för äldre resenärer.
Vad fick dig att välja detta forskningsområde?
– Jag drivs av nyfikenhet på hur vi skapar idéer och hur vi kan utveckla mer robusta sätt att förstå vår verklighet. Att bidra med kunskap och vara till nytta för samhället är en central del av rollen som forskare och lärare – och att få lära sig nya saker under resans gång är både roligt och givande.
Hur ser du på framtiden?
– Framtiden formas till viss del av våra egna handlingar. Som forskare möter vi utmaningar som finansiering, samverkan och det egna engagemanget, men genom att ta oss an dem kan vi bygga motståndskraft och lära oss längs vägen. Möjligheter finns överallt – det viktiga är att vi agerar. Jag hoppas att min forskning kan bidra med nya insikter och modeller som hjälper praktiker att fatta beslut på vetenskaplig grund. I en tid av informationsöverflöd är det viktigare än någonsin att vi som universitet och forskare står för kvalitetssäkrad och trovärdig kunskap.
