Först när vi förstår ohållbarhet kan vi skapa hållbarhet
2026-09-14Många företag vill bidra till en hållbar utveckling men deras insatser får ofta begränsad effekt.
– Många av företagen jag studerade fokuserade på att exempelvis skriva ”återvunnet material” på en förpackning, säger Kristin Caravelli-Svärd. En sådan insats är ofta väldigt liten i relation till företagets faktiska påverkan.
I avhandlingen ”Un/sustainability: Why business sustainability efforts are systemically insufficient” visar Kristin Caravelli-Svärd, nybliven doktor i företagsekonomi vid Handelshögskolan med forskning vid Centrum för tjänsteforskning (CTF), att många företag idag arbetar aktivt med hållbarhetsfrågor samtidigt som miljömässiga och sociala problem förvärras på global nivå.
Varför är det så?
– Därför att många hållbarhetsinitiativ inte adresserar de underliggande mekanismer som driver problemen, säger Kristin Caravelli-Svärd. Företag har ofta svårt att identifiera sin faktiska påverkan på hållbarhetsproblem, bland annat eftersom de själva verkar på en relativt avgränsad mikro-nivå medan många hållbarhetsproblem yttrar sig på en makro-nivå.
Det här skapar en systemisk diskrepans och konsekvensen blir att företag riskerar att adressera symptom snarare än grundorsaker och utveckla lösningar som är enkla att implementera och kommunicera men som har begränsad effekt på de större problemen. Kristin Caravelli-Svärd har identifierat fem underliggande mekanismer som från ett företagsperspektiv bidrar till att skapa och återskapa ohållbarhet.
– För att på allvar komma åt hållbarhetsproblemen behöver vi därför också förstå och förändra de system som genererar dem, säger Kristin Caravelli-Svärd. Det kan ingen enskild aktör göra på egen hand. Det krävs samverkan mellan företag, offentliga aktörer, investerare, konsumenter och många andra.
I din forskning menar du att vi behöver studera ohållbarhet snarare än hållbarhet – vad är vinsten med att vända på perspektivet på det sättet?
– Hållbarhet har blivit ett ganska diffust och urvattnat begrepp, säger Kristin Caravelli-Svärd. Det används ofta för att beskriva allt från små inkrementella förbättringar till en mer övergripande och ofta ganska vag målbild. Även inom företagsekonomisk forskning har vi i viss mån hoppat på tåget med hållbarhetslösningar utan att alltid börja med en tillräckligt tydlig problemidentifiering. Samtidigt är det ohållbarheten som vi faktiskt kan observera och studera i dagens samhälle.
Hållbarhet är fortfarande i stor utsträckning en ambition. Om vi fokuserar för mycket på att identifiera och kommunicera små steg i rätt riktning finns en risk att vi skapar en illusion av framsteg, samtidigt som de grundläggande problemen kvarstår eller till och med förvärras.
– Genom att istället börja i ohållbarheten intar vi ett mer problemförankrat perspektiv. Vi börjar med att fråga: Vad är det som faktiskt skapar problemet? Vilka mekanismer driver det? Och hur är vi själva en del av det systemet som genererar ohållbarhet? Först därefter kan vi börja fundera på vilka lösningar som faktiskt kan göra skillnad.
Kan du ge ett konkret exempel på hur ett företag kan vilja göra rätt ur ett hållbarhetsperspektiv men ändå bidra till ohållbar utveckling?
– Många av företagen jag studerade arbetade aktivt med hållbarhet men fokuserade på initiativ som var enkla att kommunicera till kunder, säger Kristin Caravelli-Svärd. Det kunde exempelvis handla om att kunna skriva ”återvunnet material” eller ”går att återvinna” på en förpackning. Andra försökte skapa en hållbarhetsprofil genom att exempelvis donera till välgörenhet. Det betyder inte att sådana initiativ saknar betydelse. Problemet är snarare att de ofta är väldigt små i relation till företagets faktiska påverkan. De är attraktiva eftersom de är relativt enkla att implementera och kommunicera och kan innebära små eller inga merkostnader, samtidigt som företaget kan vinna på att uppfattas som mer hållbart.
Samtidigt såg Kristin Caravelli-Svärd företag som försökte utmana mer etablerade arbetssätt och utveckla radikalt nya affärsmodeller. Där uppstod istället ofta problem när företagen försökte skala sina lösningar på en marknad som fortfarande var starkt präglad av de mekanismer som skapar ohållbarhet.
– Det är just därför jag menar att vi behöver undvika att lägga hela ansvaret på enskilda företag. En aktör kan göra mycket men kan inte ensam förändra ett system. För att åstadkomma verklig förändring behöver flera aktörer förändra sina sätt att agera samtidigt och i samverkan.
Vilka av de mekanismer som du identifierar ser du som mest framträdande i dagens samhälle?
– Det är svårt att rangordna dem eftersom de är djupt sammankopplade och förstärker varandra, , säger Kristin Caravelli-Svärd. Men den mest fundamentala skulle jag säga är det ohållbara paradigmet. Det handlar om hur ett ohållbart tankesätt genomsyrar det moderna samhället och påverkar vad vi värderar, vad vi ser som eftersträvansvärt och hur vi ser på oss själva – som konsumenter, företag och samhällsmedborgare.
En kulturell förändring av värderingar, tankesätt och i förlängningen levnadssätt är fundamental för att en mer genomgripande systemförändring ska kunna ske. Om förändringen inte sker frivilligt kommer den sannolikt att drivas fram av nödvändighet när konsekvenserna av dagens system blir allt svårare att hantera. Från ett företagsperspektiv kan en sådan förändring börja med att företag ser över sin värdegrund och formulerar mål som handlar om att skapa värde för en bredare grupp av intressenter bortom det egna företaget och de direkta kunderna.
– Men en värdegrund måste sedan genomsyra hela organisationen och hur verksamheten faktiskt bedrivs. Annars blir den bara vackra ord på ett papper.
Hur påverkar de här mekanismerna vanliga människor i deras vardag – som konsumenter, anställda eller medborgare?
– I allra högsta grad. Vi är alla både påverkade av och delaktiga i att återskapa de mekanismer som driver ohållbarhet, eftersom de är djupt rotade i våra sociala, ekonomiska och institutionella system. Det ohållbara paradigmet påverkar exempelvis våra värderingar, preferenser och föreställningar om vad som är ett gott liv, både som konsumenter och medborgare.
Det här påverkar i sin tur vad vi efterfrågar och vilka beteenden vi ser som normala. Samtidigt påverkas vi av de incitament som systemen skapar. En anställd kan till exempel vilja fatta mer hållbara beslut men samtidigt belönas för kortsiktig försäljning eller effektivitet. En konsument kan vilja göra mer hållbara val men möta ett utbud där de mest ohållbara alternativen är billigast, mest tillgängliga eller mest marknadsförda.
– Det är därför viktigt att förstå att människors beteenden inte uppstår i ett vakuum, förklarar Kristin Caravelli-Svärd. Vi formar systemen genom våra handlingar men systemen formar också våra handlingar.
Det talas ofta om att konsumenter kan förändra världen genom sina val – hur mycket ansvar ligger egentligen på individen jämfört med på företag och samhällssystem?
– Det är svårt att ange hur stor andel av ansvaret som ligger var då aktörerna är ömsesidigt beroende av varandra. Det som däremot är tydligt är att ansvaret är delat. Som konsumenter skapar vi incitament för företag. Vår efterfrågan påverkar vilket utbud som utvecklas. På det sättet har konsumenter möjlighet att påverka marknaden genom sina val.
Den här relationen fungerar också åt andra hållet. Konsumenter efterfrågar ofta det som företag erbjuder och marknadsför och preferenser formas av de alternativ och normer som vi möter. Som individ kan man därför absolut påverka genom sina egna val och det är viktigt att varje aktör gör det som ligger inom den egna möjligheten.
– Men om vi ska åstadkomma en bredare systemförändring behöver vi också förstå komplexiteten i det delade ansvaret. Vi behöver inte bara fråga vad jag kan göra annorlunda, utan också vilka andra aktörer jag behöver samarbeta med för att förändra de strukturer som gör ohållbara beteenden möjliga och attraktiva.
Om hållbarhetsutmaningar är inbyggda i större ekonomiska och sociala system – vad krävs då för att åstadkomma verklig förändring?
– Jag skulle lyfta fram tre saker. För det första behöver vi göra en ordentlig problemidentifiering innan vi utformar hållbarhetsinitiativ. Vi behöver förstå hur vi som aktörer själva är en del av att skapa och återskapa ohållbarhet snarare än att direkt hoppa till en lösning.
– För det andra behöver de initiativ vi utformar vara kopplade till de mekanismer som faktiskt genererar problemen. I min forskning har jag utvecklat två ramverk som kan hjälpa framför allt företagsaktörer att identifiera dessa mekanismer och utforma mer effektiva insatser.
– Och för det tredje krävs samarbete. Hållbarhetsproblem är komplexa och förankrade i större system. Därför behöver även lösningarna ta hänsyn till den komplexiteten. Det innebär att vi måste kunna samarbeta över organisations- och sektorsgränser - mellan företag, offentliga aktörer, investerare, konsumenter och andra samhällsaktörer.
Vilka risker ser du om företag fortsätter att arbeta med hållbarhet utan att förstå orsakerna till ohållbarhet?
– Vi kommer sannolikt att fortsätta se lokala och inkrementella förbättringar samtidigt som ohållbarheten på systemnivå fortsätter att öka. Det är kanske den största risken: att vi får många initiativ som var och en ser ut som framsteg men som tillsammans inte förändrar den riktning som systemet rör sig i.
Det går att bli bättre på att återvinna en viss förpackning, minska utsläppen från en viss process eller kompensera för en viss påverkan – samtidigt som de underliggande mekanismerna som driver den övergripande utvecklingen förblir intakta.
– Risken är alltså inte att hållbarhetsarbete är meningslöst utan att vi nöjer oss med förbättringar som inte är tillräckliga för att förändra systemets utveckling.
Om Kristin Caravelli-Svärd skulle sammanfatta sin forskning i ett budskap till politiker, företagsledare och allmänhet skulle hon dela upp det i tre uppmaningar:
- För det första: bli systemlitterata. Vi behöver bli bättre på att förstå hur våra handlingar hänger ihop med större system och hur systemen i sin tur påverkar våra handlingar.
- För det andra: börja med problemet. Innan vi frågar vilken hållbarhetslösning vi ska implementera behöver vi fråga: Hur bidrar vi själva till att skapa och återskapa ohållbarhet? Vilka mekanismer driver problemet i fokus och hur relaterar det till andra angränsande problem?
- För det tredje: samarbeta för förändring. När vi väl förstår problemet kan vi fråga vad vi faktiskt kan göra för att förändra det - och vilka andra aktörer vi behöver samarbeta med för att lyckas.
– Det handlar alltså om att gå från att fråga ”Vad kan vi göra för att bli mer hållbara?” till att först fråga ”Vad är det som gör att vi är ohållbara - och hur är vi själva en del av det?”