Genom att slå lupinerna vid rätt tidpunkt och på rätt höjd kan man bromsa deras spridning och samtidigt gynna andra växter. Det visar Elin Blomqvist forskning, som också lett till en ny metod för att oskadliggöra lupinfrön med het ånga, och ett drönarverktyg som kartlägger växten med hög precision.
När Elin Blomqvist påbörjade sitt masterarbete i biologi vid Karlstads universitet visste hon inte att det skulle bli startskottet för flera års forskning om en av våra mest färgstarka, men också mest problematiska vägkantsväxter, blomsterlupinen.
– Jag fastnade för invasiva arter eftersom de visar hur känsliga våra ekosystem är. Det är både biologiskt komplext och samhällsrelevant, säger Elin Blomqvist.
Kort efter examen dök en doktorandtjänst upp som byggde vidare på Elins tidigare arbete. Det blev början på ett forskningsprojekt i samarbete med Trafikverket, med målet att ta fram evidensbaserade metoder för att bekämpa blomsterlupin längs svenska vägar.
När ska man slå lupiner?
En viktig del av projektet handlade om att förstå när lupinplantan är som mest sårbar. Genom att följa näringsnivåerna i rötterna under en växtsäsong kunde Elin och hennes kollegor visa att slåtter är mest effektivt under högblomning – men innan fröbaljorna utvecklas.
– Det handlar om att slå när plantan har minst energi kvar i rötterna. Då blir återväxten svårare för den, förklarar Elin.
De testade också hur ofta och hur lågt man bör slå. Resultatet? Två gånger per säsong räcker oftast – och ju närmare marken man klipper, desto bättre effekt på sikt. Dessutom visade det sig att låg slåtterhöjd gynnar andra växter och ökar mångfalden i vägrenen.
Ånga mot frön
I ett delprojekt samarbetade Elin med ett norskt företag som utvecklar maskiner för ångbehandling av jord. Tillsammans testade de om het ånga kan döda lupinfrön i jordmassor, och det kunde den.
– Det här är en metod som Trafikverket nu ska testa i praktiken. Det känns väldigt kul att vår forskning får direkt tillämpning, säger Elin.
Drönare i naturvårdens tjänst
För att kartlägga lupinbestånd på ett mer precist sätt utvecklade Elin också ett drönarbaserat arbetsflöde. Det ger mer detaljerad information än traditionella bilburna inventeringar och kräver inga avancerade GIS-kunskaper.
– Det är ett enkelt verktyg som kan användas lokalt och ge bättre beslutsunderlag för bekämpningsinsatser, berättar hon.
Vad händer nu?
Efter disputationen vill Elin fortsätta arbeta med invasiva arter, gärna i en roll där hon får kombinera forskning med praktiskt naturvårdsarbete.
– Det viktigaste för mig är att kunskapen används. Jag vill att det jag gör ska göra skillnad i verkligheten avslutar Elin.
