Fredagen den 11 maj försvarade Björn Pernrud sin doktorsavhandling i sociologi med titeln A Sex Therapy Question in Feminism. Han har studerat skillnaderna mellan feministisk sexterapi och den mera etablerade sexterapin.
– I min undersökning intresserar jag mig för förhållandet mellan feministisk sexterapi och den mer etablerade form av sexterapi som den feministiska utvecklats som ett kritiskt alternativ till, säger Björn Pernrud. I min undersökning förstår jag relationen mellan den feministiska och den mer etablerade sexterapin som en relation mellan två delvis motsatta förståelser av vad sex och sexuella problem är. Den feministiska förståelsen är i stora stycken utvecklad mot bakgrund av den kritik som riktas mot den etablerade sexterapin, och framträder således som ett alternativ till en manlig föreställning hur en teori om sex och sexuella problem ska se ut.
Sexterapi började utvecklas i USA under det tidiga sjuttiotalet, som en behandlingsmetod inriktad på problem förknippade med människors sexliv. Den etablerad sexterapin utger sig för att vila på en vetenskaplig grund där kunskap om människans sexuella fysiologi, och om hur människor reagerar fysiologiskt på sexuell stimulans bildar en utgångspunkt för att förstå hur sex normalt fungerar, och därigenom också för att identifiera sexuella problem. Ur ett feministiskt perspektiv inom sexterapin framstår den kunskap som den etablerade sexterapin vilar på som att den utgår ifrån och tar till vara på heterosexuella mäns sexuella intressen. Det fysiologiska fokuset betraktas av feminister som ett uttryck för hur män upplever sex och sexuella problem, och det utesluter mycket av vad kvinnor upplever som sexuellt viktigt och problematiskt.
Medan den etablerade sexterapin, enligt feminister, tar sin utgångspunkt i manliga perspektiv på sexualitet, försöker den feministiska sexterapin tillvarata kvinnors perspektiv på sexualitet. Utifrån kvinnor sätt att uppleva sex och sexuella problem framträder flera faktorer som centrala, som bristfälligt eller inte alls uppmärksammats inom den traditionella sexterapin. Istället för att koncentrera sig på fysiologi och på en fysiologisk norm för vad ett fungerande sexliv är, betonar feministiska sexterapeuter att sexualiteten är något som formas socialt och kulturellt, och att den är implicerad i samhälleliga och institutionella genusmönster. Sexuella problem, även om de kommer till fysiologiska uttryck, har därför ofta sociala och maktmässiga dimensioner, och kan således berätta att något inte står rätt till i en relation eller i hur kvinnor är villkorade i sociala och samhälleliga sammanhang. Sexuella problem kan enligt feministiska sexterapeuter betraktas som ett sätt som kvinnor kroppsligen gör motstånd emot sociala, institutionella eller relationella orättvisor. Den bästa lösning på sexuella problem, utifrån ett feministisk perspektiv, är därför att frigöra kvinnor från det förtryck de lever under i ett patriarkalt samhället, och utjämna de maktskillnader som finns mellan kvinnor och män.
