I sin artikel “The disconnection turn: Three facets of disconnective work in post-digital capitalism” resonerar Karin Fast, docent i medie- och kommunikationsvetenskap, om de sociala konsekvenserna av att koppla bort sig ifrån invasiva medier och digital detox-trenderna i arbetslivet.
- Min artikel handlar i korthet om den nedkopplade arbetsplatsen, nya ideal kring hur vi bör arbeta utan uppkoppling och hur inträngande – eller invasiva - medier idag problematiseras, förklarar Karin Fast. Artikeln tar även upp nya sätt att organisera och marknadsföra arbetsplatser och nya typer av digitalt arbete som, paradoxalt nog, drivs fram just av vurmen för det frånkopplade.
Kan du förklara begreppet invasiva medier
- På jobbet arbetar vi, i hemmet ägnar vi oss åt sociala relationer och umgänge och på semestern är vi lediga. Det finns människor som värnar om det här mer än andra. Om man har inställningen att vissa sfärer ska vara avsedda för en viss sak då kan medierna kännas invasiva eller inkräktande. Vi väljer i någon mening vad vi vill ha i vår mediearsenal i hemmet eller på jobbet, men man bör ifrågasätta graden av valfrihet idag. Väldigt många medier är vi mer eller mindre tvingade till att använda om vi ska fungera i samhället.
När vi känner att vi förlorar kontrollen eller blir påtvingade teknologi som vi egentligen inte riktigt vill ha eller kanske inte behärskar, då kan medierna kännas invasiva.
Och i den så kallade uppmärksamhetsekonomin är medierna skapta för att vara påträngande. Silicon Valley vet hur de ska göra för att få oss att rikta vår uppmärksamhet mot våra skärmar hela tiden. Olika mekanismer arbetas in i våra digitala verktyg som gör dem invasiva. De ska synas, märkas och höras. Vi ska klicka på den röda pluppen på Facebook för att se vad som har hänt.
Hur uppstod strävan efter att vara frånkopplad och vilka drivkrafter ligger bakom den?
- I artikeln så förklarar jag utifrån att vi lever i det uppkopplade mediesamhälle – den post-digitala kapitalism - som vi gör. Det innebär att digitala medier blivit en del av livet och att väldigt många människor är bekymrade över sin användning av exempelvis mobiltelefonen. Många tycker att det är besvärligt och jobbigt med invasiva medier där push-notiser och mail i en strid ström är vardagsmat. Gränserna mellan olika sociala sfärer är väldigt uppluckrade idag och tillslut blir uppkoppling ett problem snarare än en tillgång. Samtidigt står ekonomiska intressen för en stor del av problemformuleringen.
Växande industri
Många kommersiella aktörer har sett möjligheten i den här frånkopplingstrenden och det växer nu fram en hel industri som syftar till att hjälpa användare att koppla ifrån. Det finns en uppsjö av självhjälpsböcker, mängder av appar och det går att åka på digital detox-resor för att tillfälligt komma ifrån den uppkopplade vardagen. Karin Fast tar ämnet till ytterligare en nivå.
- Jag sätter den här strävan i samband med ideologiska skiften i samhället. Vi lever i en nyliberal era, och ett av den ideologins uttryck är att vi som arbetare och människor förväntas vara vår egen lyckas smed och ägna oss åt olika former av självförverkligande. Inte minst ska vi vara självoptimerande – att ständigt förbättra oss. Enligt det synsättet är vi själva ansvariga för vårt välmående, vår lycka, ekonomiska framgång och stabilitet. Allting.
I det vill jag också passa in den här frånkopplingstrenden då de aktörer som förespråkar den betonar att just digitalt välmående är nyckeln till lycka – ett utslag för hälsoismen. För att vara en lycklig arbetare, sägs det, så måste vi lära oss att hantera vår digitala vardag och ibland också veta när vi behöver ta ett steg tillbaka och koppla ifrån.
Utvecklingen har gått snabbt inom tech – har vi människor ens hunnit vänja oss vid den innan vi behöver lära oss att koppla ifrån?
- Det ligger något i det, säger Karin Fast. Det finns en falang inom den här forskningen som är intresserad av vad som händer i våra hjärnor. Som samhällsvetare är jag mer intresserad av de sociala aspekterna, och som sociala varelser kan vi nog uppleva att saker går för snabbt och att vi tappar kontrollen. Jag tror inte att mängden information är viktigast här, utan det är när vi tappar översikten eller inte vet vad en knapptryckning på en skärm får för konsekvenser, inte vet vem som övervakar vår kommunikation och data, eller inte riktigt vet var våra foton finns lagrade någonstans. Jag tror att vi är många som kan känna igen oss i förvirringen i det molnsamhälle vi befinner oss i. De här sakerna bidrar till att många av oss kan känna sig obekväma - att sätta mobilen på flygplansläge kan då kännas som en befrielse.
Har vi som personer olika gränser?
- Från intervjuer vet jag att det kan vara väldigt individuellt. Man kan lätt se skillnader mellan individer som är helt ok med, eller till och med tycker om, det som kallas för domänintegrering – alltså att man inte har något emot att livet flyter lite och att man kan hantera arbetsuppgifter medan man exempelvis sitter på ett tåg eller är på väg till förskolan. Samtidigt finns det individer som mycket mer önskar att de här sfärerna ska vara separerade och inte tycker att det är ok att gränserna flyter samman. De arbetar hårdare för att bibehålla dem. Där kan man se skillnader mellan individer och olika grupper. Högpresterande kontorsarbetare med mobila yrken verkar vara mer tillfreds med att gränserna mellan arbete och fritid flyter ihop, men kan tolerera detta flytande tillstånd just eftersom man utvecklat mer eller mindre avancerade rutiner för frånkoppling.
Vad har man då som användare att sätta emot det digitala tvånget?
- Det är det som är det problematiska. Frånkopplingsindustrin överdriver enkelheten. Det finns strategier man kan använda sig av och jag tror att sådana strategier kan räcka ganska långt för många människor – du har möjlighet att under en eller flera dagar frånkoppla dig om du ändå gör ditt jobb. Men det är inte alla som har ekonomiska förutsättningar att koppla ifrån sig. De flesta av oss tvingas tillbaka efter en paus eftersom vi också sitter fast i olika sociala mönster. Det tar jag också upp i min artikel.
Karin Fast visar i sin artikel på några exempel. En arbetare inom gig-ekonomin är helt beroende av mobiltelefonen för sitt nästa uppdrag och då är det svårt, för att inte säga omöjligt, att koppla ifrån utan att förlora inkomst. Lika svårt kan det vara för en ensamstående förälder som är på arbetet och vet att förskolan närsomhelst kan höra av sig. Det är sociala relationer och ansvarsområden som är svåra att koppla bort, inte det digitala i sig.
- Det är viktigt att vara medveten om att självhjälpslitteraturen inte vänder sig till exempelvis hemtjänstpersonal som kan vara väldigt beroende av den här teknologin. Den vänder sig i första hand till medelklassens kunskapsarbetare som i någon mening också naturligtvis sitter fast i det här, men som ofta har en något större autonomi i sitt arbete. De riskerar inte att förlora arbetet om de stänger av mobilen under arbetstid.
Du skriver att det krävs hårt arbete för att kunna koppla ned – vad menar du?
- Om jag tar mig själv som ett exempel, en höganvändare av medier som kanske skulle må gott av att åka på en digital retreat eller koppla ifrån mig i några dagar. Då skulle jag för det första behöva göra en mängd förberedande arbete för att kunna genomföra detta - meddela andra inför min frånvaro, skriva ut papperskopior att arbeta med, avklara möten och andra åtaganden innan jag försvinner, och så vidare.
Sedan kan det uppstå en digital skuld när du kommer tillbaka från din digitala paus. Mail och meddelanden har kanske hopat sig i dina kanaler - du kommer inte ifrån det. Det finns också en emotionell aspekt att ta hänsyn till. Jag har själv varit stressad när jag besökt platser utan uppkoppling. Har någon försökt att nå mig? Har det hänt något i min familj? I det uppkopplade samhället kan det på många sätt vara kostsamt att koppla ifrån, om än för en kort stund.
