Att få sitta ifred för att göra sina behov var förbehållet de rika och förnäma under medeltiden – och faktiskt ända in på sent 1800-talet. De fattigaste nyttjade gödselstacken, diket eller närmsta buskage medan herrskapet byggde sig loftgångar och utsprång på husväggarna. Mattias Ekman, Østfoldmuseene, Norge, var gäst på Kulturvetenskapliga forskargruppen Kufo:s decemberseminarium och rubriken var ”Exkrementer som arkitektoniskt problem. Byggda avträden bland de högre stånden i Norge 1000-1900.”
Mattias Ekman är førstekonservator (förste intendent) vid Østfoldmuseene i sydöstra Norge och har forsknings- och utvecklingsansvar för den adliga herrgården Elingaard utanför Fredrikstad samt lustslott Rød i Halden. Han har en bakgrund som arkitekt och har disputerat i arkitekturteori och -historia och sociokulturella minnesstudier. De senaste åren har han även forskat i kulturhistoria, kunskapshistoria och museologi.
- Sommaren 2022 öppnades fem dubbla utedass vid Rød herrgård för besökare och det var när jag skulle leta material inför öppnandet som jag upptäckte att det finns ganska lite forskning kring dassens arkitekturhistoria, säger Mattias Ekman och förklarar hur hans intresse för ämnet vaknade.
Dass som klassfråga
Fram till slutet av 1800-talet var olika typer av dass förbehållet herrskapet, även utedass. De fattiga gick på gödselstacken, i diket, vid gärdesgården eller stranden där vattnet kunde föra bort det man ville bli av med. En särskild form av stolphus, ”salerne” kunde byggas ut över stranden - en tidig föregångare till vattenklosetten.
En av de tidigaste beskrivningarna av arkitektoniska lösningar för de dagliga behoven är den i Flateyjarbók, skriven på1390-talet. Där beskrivs en av kungsgårdarna som tillhörde Olav Tryggvasson, kung av Norge från 995 till 1000, som skall ha stoltserat med ett dass för 22 personer. I Norge förekom det under medeltiden ofta en form av loftgångar, byggda på utsidan av de knuttimrade husen, ofta en trappa upp. Från bland annat Gudbrandsdalen og Telemarkfinns det bevarade byggnader från 1300-talet där bajset släpptes rakt ned. Ibland åt gårdens djur upp exkrementerna och ibland användes avföringen som gödsel på gården. En berättelse handlar om en bortgift dotter som dagligen återvände till barndomsgården för att bidra med gödsel.
Vasa-flykt och klosterfejd
De olika arkitektoniska lösningarna kunde även bli en källa till långvariga konflikter. En fejd på 1200-talet, mellan ett domkapitel och ett dominikanerkloster i Bergen, varade i 70 år, då det ena klostret byggde ut sina dass så att avföringen rann ned på det andra klostrets kyrkogård och begravningskyrka så att de blev omöjliga att använda.
Även större slott och fästningar byggda i sten kunde ha uthängda avträden på yttermurarna, men det kunde leda till säkerhetsproblem. Självaste Gustav Vasa ska ha flytt genom Ornässtugans dass för att undgå danske unionskungen Kristian II. Och på Varbergs fästning tog sig danska soldater in via dassen.
Under 1600-talet ändrades byggnadsstilen och nya dass byggdes ibland in i mellanrummen mellan herrgårdarnas olika byggnadsdelar, så att fasaden kunde komponeras estetiskt.
- De uthängda avträdena verkar inte längre ha ansetts så arkitektoniskt tilltalande, men ”svalgångsprincipen” – loftgångarna – lever vidare åtminstone till slutet av 1700-talet, ofta med ett par-tre fjölar vid sidan av varandra. Ett av de finaste dassen finns faktiskt här i Värmland, på von Echstedska gården, där ”hemlighuset” har burleska dekorationer som är helt unika, berättar Mattias Ekman.
Benämningen ”hemlighus” tros komma sig av att de kollektiva dassen hade en viktig social funktion, där två eller flera kunde komma undan och ostört prata politik, sex eller andra ”hemligheter”. Denna sociala kultur försvinner när vattentoaletten och enskildheten så sakteliga gör sitt inträde under 1800-talets senare del. Ännu runt sekelskiftet 1900-talet fanns i hela Norge endast något hundratalvattentoaletter. Historien om dassens arkitektur utgör en kulturhistoria med ett socialt gränssnitt där det ännu finns mycket att upptäcka.
