Daniel Pettersson studerar i vanliga fall på sjuksköterskeprogrammet vid Karlstads universitet men just nu befinner han sig 800 mil härifrån, i det krigshärjade Kongo.
Det är inte första gången som han söker sig utomlands för att försöka hjälpa till. Tidigare har han varit med FN i Kosovo.
– Att ge sig ut på det här viset, någonstans på vår jord där det är krig, är ingenting som man gör bara för att man tycker det är roligt. Man gör det för sina medmänniskor. Man vill hjälpa genom sin närvaro, och på sikt kunna bidra till en bättre tillvaro för dem som drabbas hårdast – civilbefolkningen, säger Daniel Pettersson.
Han ingår i förbandet FK01 som är grupperat i Östra Kongo och för FN:s räkning ansvarar för flygplatsen i Kindu. FK01 är en enhet som har som uppgift att sköta om flygbasdriften med bland annat räddningstjänst, rangering av flyg och helikoptrar, sjukvård. Han tillhör förbandets enhet för räddningstjänst, där han tjänstgör som sjukvårdare.
I det dagliga arbetet används en hel del tunga maskiner på flygplatsen och klämolyckor kan inträffa, men förbandet har hitills förskonats från några allvarligare incidenter. Dock har sydafrikanska minröjningsteam påträffat sprängmedel som inte exploderat i anslutning till flygbasen. Pjäserna har desarmerats med sprängning och ytterligare minröjning kommer nu att ske runt basen.
Att vara i FN:s tjänst beskriver Daniel Pettersson som omvälvande och ibland tungt:
– När jag ser solstrålar på palmbladens glansiga vaxytor och känner doften av nybryggt kaffe från muggen som jag tagit med sig från frukostmatsalen så tänker jag att livet är ganska så bra ändå...På väg ner till räddningsstationen förändras känslan när jag ser en pojke vid vägkanten som långsamt försöker ta sig fram med hjälp av en träkäpp som krycka. Att få se barn som inte haft möjlighet, som vi svenskar, att få vaccination mot polio gör ont i hela mig. Det känns så oerhört orättvist att inte alla människor får den möjligheten. Det är nu som man verkligen känner sig otillräcklig. Att inte kunna göra någonting, att inte kunna hjälpa.
Ibland kan också regler kring uppdraget kännas svåra att hantera:
– Jag möter människor som frågar om de kan få en flaska vatten. Som FN-soldat får man inte lämna ut vatten, eftersom det då inte skulle räcka till förbandet som är där för att hjälpa ur ett mer långsiktigt perspektiv. Men kan man neka en människa vatten...?
När larmet går följer läkare och sjuksköterska från Camp Hammarskjölds förbandsplats med i ambulansen. Ambulansen tillhör FK 01 räddningstjänst som svarar både för haveriräddning och brandförsvar inom FN-campen där också senegaleser, sydafrikaner och kineser bor. Senegal står för säkerhet med vaktsoldater, sydafrikanerna har en så kallad AMET-enhet, Air Medical Evacuation Team, som följer med patienter som behöver evakueras för vård. Medevacflygning sker med ambulansflygplan till sjukhus i Nairobi i Kenya eller Pretoria i Sydafrika. Då följer läkare, akutsjuksköterska och sjukvårdare med.
Kina ansvarar för fältsjukhuset. Det har bland annat möjlighet att genomföra livräddande primärkirurgi och akut tandvård. Hit förs alla patienter som förbandet inte klarar av. Sjukhuset har flera vårdavdelningar och en intensivvårdsavdelning. Det finns också ett laboratorium som är väl utrustat för bland annat malariadiagnostik.
Som sjukvårdare i FN-tjänst är man militär, men inte stridande. Det innebär att ambulanspersonalen är utrustade med splitterskyddsvästar och pistol.
– Om vår säkerhet skulle äventyras finns också automatkarbin som förstärkningsvapen. Som sjukvårdare har man endast rätt att skydda sig själv och sina patienter, enligt Genevékonventionen.
Daniel Pettersson hoppas att FN kan bidra till fred och stabilitet i området.
