I pandemitider ställer vi om. Det handlar bland annat om mer hemarbete, färre konferensbesök och arbetsmöten på annan ort, mer e-handel och inställda fritidsaktiviteter. När aktiviteter förläggs nära hemmet, eller helt ställs in, försvinner många av våra vardagsresor. Vi reser mindre för vi har helt enkelt ingenting att resa till. Vad innebär egentligen en sådan förändring? Vem saknar egentligen vardagsresan? Varför påverkar vardagsresor oss överhuvudtaget?
Att slippa vardagsresor, kanske framförallt arbetsresor, ger en ökad livskvalitet för en del medan det för andra betyder en minskad livskvalitet. Vi vet att vardagsresor inte är något man bara gör, resor är förknippade vid vissa känslor. Några känner sig stressade, kanske håglösa, andra känner ett lugn eller uppskattar resan som en social aktivitet. Forskning visar att vardagsresan för många är den minst uppskattade aktiviteten under en dag, men den möjliggör så mycket. Genom förflyttning, som resandet innebär, kan man vara delaktig i samhället på ett helt annat sätt. De flesta av oss har vissa mål i livet och genom att resa kan vi förverkliga dessa. Det kan handla om utbildning, att tjäna pengar eller att umgås med kända och okända människor. Vardagsresan underlättar delaktighet och man känner sig sedd för den man är.
För oss som har möjlighet att göra våra vardagsresor när och hur vi vill ger pandemin nya erfarenheter. Helt plötsligt ska vi inte resa på ett visst sätt och framförallt ska vi undvika att resa överhuvudtaget. För andra, som av olika skäl sällan eller aldrig kan resa, är det ingen större skillnad nu mot innan pandemin. Att inte kunna resa när och hur man vill kan ge en känsla av utanförskap.
En annan, kanske inte lika tydlig effekt, är betydelsen av de aktiviteter vi gör under själva resan. Vad vi gör beror förstås på hur vi reser, men några exempel är lyssna på musik, läsa böcker, hantera sociala kontakter eller utföra arbete. När vi inte längre reser hittar vi kanske andra tillfällen att göra dessa aktiviteter eller så slutar vi, vilket kan vara befriande, en stress eller en saknad. För några är resan själva aktiviteten. Man vill ”komma ut” och tar en cykeltur eller en promenad i området. Vissa tar en tur i bilen eller en resa i kollektivtrafiken, inte för att man ska någonstans utan bara för att man vill resa. Frihet och kompetens, som att kunna planera en resa, köpa biljett eller att ha körkort, är viktiga aspekter. Att man kan om man vill ger en känsla av självbestämmande och oberoende.
I pandemins kölvatten ser vi att preferenser i val mellan olika färdmedel förändras. Säkerhet har plötsligt blivit allt viktigare. Man är rädd för att smittas och vill inte, eller avråds, från att åka kollektivt. Vissa har tillgång till bil och använder den nu mer än tidigare. De som kan köper en extra bil. Bilen har blivit det säkra alternativet. Men, alla har inte tillgång till eller möjlighet att köra bil. Vilket ökar risken för isolering och utanförskap i vissa grupper. Ojämlikheten ökar. När möjlighet till vardagsresande minskar och det inte längre finns någonstans att åka kan det bli svårare för vissa att uppnå de mål man har i livet.
Slutsatsen är att vardagsresor har olika betydelse för olika människor. Förändrade resvanor får konsekvenser – inte bara för oss som individer utan för hela vår planet. Tänk på dina vardagsresor före mars 2020, vad har förändrats, vad har blivit bättre och vad saknar du? Själv tänker jag på vad svårt det kommer bli för kollektivtrafiken att återta förlorade marknadsandelar till bilen. Efter pandemin kommer kollektivtrafiken starta i en stor uppförsbacke, vad krävs för att du ska åka kollektivt? Det finns många anledningar att fundera på det hållbara resandet efter pandemin.
Margareta Friman
professor i psykologi och prorektor vid Karlstads universitet
