Från att ha arbetat hemifrån under stora delar av pandemin ställer nu många om och återgår helt eller delvis till fysisk närvaro på arbetet. Vilken betydelse har det egentligen att vi på nytt lägger mer tid på att förflytta oss till och från arbetet? Det är en fråga som diskuteras förvånansvärt lite. Generellt vet vi att pendling är vare sig kul eller njutbart. Forskare talar om en "stress som inte lönar sig" och syftar då på de som väljer att köpa bostad långt från jobbet, eller de som väljer ett högavlönat arbete långt från hemmet med långa restider som följd.
Vad är det med arbetspendling som egentligen påverkar oss? Forskare med olika bakgrund har förklarat det utifrån resans utformning (t ex avstånd och restid), den byggda miljön (t ex täthet i bebyggelse och parker), upplevelsen av resan (känslor och värderingar) liksom vem som pendlar. Det är känt att cykel och gång i allmänhet är mer uppskattat än att resa med bil eller kollektivtrafik. Cyklisten liksom fotgängaren känner sig tillfreds med sin dagliga rörelse, men negativt är kuperade områden och utsatthet för väderväxlingar. Bilister tycker om att kunna ta med grejer och att känna sig fri att åka efter egen tidtabell, men baksidan är stigande kostnader och en tilltagande trängsel i gaturummet. Kollektivtrafikresenärer uppskattar komfort, renlighet, säkerhet och tillförlitlighet hos systemet. Nackdelen med det kollektiva resandet är osäkerhet i tidshållning och i vissa fall medresenärer. Ålder och kön har betydelse för hur arbetspendling påverkar välbefinnandet.
Något som är av stor betydelse när vi arbetspendlar är restiden. Det finns gott om studier som visar att längre restid associeras med lägre nöjdhet och högre grad av stress, trötthet och oro. Andra kända baksidor med långa restider är mindre tid för umgänge, mindre tid för fritidsaktiviteter och mindre tid för sömn. Inställning, personlighet och humör spelar också roll. Men restiden kan också vara positiv och meningsfull, som när vi kan läsa, småprata eller bara sitta och titta ut genom fönstret. Den som har möjlighet att välja hur och när man ska resa kommer vara mer nöjd med resan. Men det är förstås inte alltid möjligt. Inkomst, familjesituation, arbetstider eller funktionsnedsättning är några begränsningar som påverkar den möjligheten.
Hur tänker vi då kring framtidens arbetspendling? För den som bor relativt nära arbetet och som kan och vill välja att cykla eller gå kommer att vara en vinnare, både vad gäller ekonomi och välbefinnande. För bilisten kommer det framöver bli besvärligare, dels mot bakgrund av ökade drivmedelskostnader men också mot bakgrunden att många städer i dag förändrar gaturummet till förmån för ett mer hållbart resande. Mindre nöjdhet, mer stress och oro är också att vänta. Kollektivtrafik är ett alternativ för den som vill resa hållbart eller som av olika skäl inte kan cykla eller gå till arbetet.
Tillsammans med kollegor har jag under många år argumenterat för behovet av att utgå från människors välbefinnande i politiska och strategiska överväganden för ett hållbart resande. Vi har i olika forskningsprojekt visat hur olika program och åtgärder kan vidtas för att öka välbefinnandet. Alternativ till bilen som håller en hög kvalitet i kombination med ett ekosystem som knyter ihop kollektivtrafik med olika innovativa mobilitetstjänster har potential att bidra till välbefinnande och en känsla av självständighet i vardagsresandet. Vi fortsätter forska och utveckla ny kunskap inom området med förhoppningen att detta kan bidra till en utveckling av mer hållbara arbetsresor – både för oss människor och för klimatet.
Margareta Friman
Professor i psykologi
