Klas Sandell, professor i kulturgeografi vid Karlstads universitet och forskningsprogrammet Friluftsliv i Förändring, har tillsammans med naturvårdsjurist Margaretha Svenning vid Länsstyrelsen i Skåne utrett allemansrättens framtid för Naturvårdsverket.
Klas Sandell gör i utredningen en historisk och samhällsvetenskaplig exposé över allemansrätten och dess kopplingar till landskap, natur, friluftsliv och naturturism. Han konstaterar att allemansrättens roll och innehåll är direkt relaterad till samhällsutvecklingen. Vill vi förstå dess framtid måste vi utgå från vad som idag sker när det gäller friluftsliv och naturturism. Nu i det tidiga 2000-talet, bör vi särskilt uppmärksamma den snabba utvecklingen av nya aktiviteter i naturpräglade landskap med stora inslag av globala influenser, kommersialisering, specialisering och sportifiering samtidigt som de breda enkla friluftsaktiviteterna har fortsatt mycket stor betydelse för många människors livskvalitet.
Klas Sandells rekommendationer
Att Naturvårdsverket och det nyinrättade myndighetsnätverket för allemansrätten noggrannt följer allemansrättens utveckling för att i tid kunna uppmärksamma förskjutningar i dess roll och innehåll så att man vid behov på ett systematiskt, eftertänksamt och demokratiskt sätt kan hantera behov av förtydliganden eller andra åtgärder.
Att man inte ser allemansrätten som ett frirum mellan annan lagstiftning där det som inte är förbjudet blir en del av allemansrätten utan att man fokuserar den så kallade grundläggnade allemansrätten. Sådant som till exempel det fria handredsskapsfisket och färdsel med olika motorfordon blir naturligtvis inte förbjudet i och med detta men bör inte självklart ses som en del av just allemansrätten.
Att myndigheter och politik allvarligt reflekterar över behovet av att i lag bättre beskriva den grundläggande allemansrättens innehåll - dess kärna - om tillfällig hänsynsfull vistelse och fri hänsynsfull färdsel på annans mark och vatten. Detta som ett sätt att slå vakt om allemansrättens grundläggande värden vilka annars snabbt kan erodera när samhället förändras i termer av till exempel friluftsaktiviteter, teknikutveckling och allmänhetens erfarenheter och kunskaper.
Att man på ett systematiskt och kraftfullt sätt tar tillvara de stora möjligheter som ligger i allemansrättens landskapsperspektiv. Ett mångbrukat hänsynslandskap bör ha den största framtida betydelse när det gäller bland annat miljöpedagogik, livskvalitet, folkhälsa, identitet och demokrati. Genom att ta tillvara detta landskapsperspektiv i skola, samhällsplanering och turism bör inte minst den urbana befolkningens förståelse för, och kunskaper om, landsbygdens villkor stärkas.
Att man försöker inrätta en tydlig offentlig företrädare, en ombudsman, i allemansrättsfrågor som har att följa utvecklingen och driva principiellt viktiga fall.
Att man utreder möjligheterna av att hitta långsiktiga kriterier på var gränsen går för vad som är en anläggning som utsläcker allemansrätten.
Att man uppmärksammar, utvecklar och följer olika möjligheter för att ge bättre "läshjälp" för allemansrättsnyttjaren i landskapet. Det handlar om att få bättre underlag för att kunna tolka var det är lämpligt respektive olämpligt att göra olika saker vid olika tidpunkter.
Att man fortsättningsvis särskilt uppmärksammar problematik knuten till det kommersiellt organiserade nyttjandet av allemansrätten och försöker vidareutveckla möjligheterna att hantera dessa med hjälp av bland annat anmälningsplikt. Men att man också försöker vidga detta till ett vidare landskapsperspektiv än bara rörande naturmiljön. Det innebär att att man utifrån ett integrerat natur- och kulturlandskapsperspektiv också kan utgå från problem för markägare, lokalt boende och andra friluftsutövare.
Att man utreder förutsättningar och konsekvenser av att ta bort möjligheten att nyttja allemansrätten som grund för att ta naturalster för avsalu, alltså att man begränsar att plocka bär, blommor och svamp till att gälla för husbehov.
Att man utvecklar möjligheter för organisatörer och kanalisatörer av friluftsliv och naturturism att kunna nå och förhandla med markägarna i ett område. Dessa samrådsarenor kan förhoppningsvis också bli viktiga för ett generellt bättre samarbete mellan: markägare, myndigheter och organiserat friluftsliv och naturturism. Detta inte minst för att ge bästa möjliga villkor för lokalt förankrat och långsiktigt hållbart nyttjande av upplevelselandskapens ekonomiska framtidsmöjligheter.
Att man inrättar en skadefond där drabbade markägare kan begära ersättning för förstörelse och störning i fall där den ansvarige ej kan nås. Inkluderar så kallade invasionsskador där det är den stora mängden nyttjare som leder till skada och, eller störning.
Mer information om utredningen liksom rapporten i sin helhet finns på
Naturvårdsverket.se
