Vi människor lever numera allt längre. Frågan är om vi behöver ha en konvention som talar om hur samhället bör och ska ta hand om våra äldre? Konferensen Hälsa hela livet – om psykisk hälsa, ensamhet och beroendeproblematik gjorde det tydligt att svaret är nej. Det finns redan en universell konvention för mänskliga rättigheter och den gäller under hela människans liv. Något som många gånger glöms bort.
Oftast är pensionärer ganska aktiva idag och många försöker förverkliga sina drömmar på ålderns höst då arbetslivet är över. Men hur mår egentligen äldre människor? Känner de sig nöjda med livet? Det ville arrangörerna FOU Välfärd Värmland och Region Värmland resonera kring. Den välbesökta konferensen, där de flesta deltagarna jobbade inom äldreomsorg, visade en mörkare sida av pensionärslivet som kan vara bra att veta för nära och kära samt de som arbetar med äldre människor.
Dagen inleddes med föredrag av Silvialäkaren Madelene Johanzon. Hon berättade om problematiken kring att bli äldre och vad det kan innebära. Både psykisk och fysisk hälsa inverkar, ekonomiska förutsättningar spelar in och dessutom lider många äldre av ensamhet. Var 10:e person över 75 år i Sverige känner sig ensam varje dag.
- Jag kan se och höra redan vid första besöket hos mig hur livet för en äldre människa kommer att se ut. Hälsan eller ekonomin kan begränsa möjligheten att ta sig ut och i stora hyreshus där äldre ofta bor finns det inga naturliga mötesplatser vilket leder till isolering. Så i vissa fall får vi försöka hjälpa lite till lite extra. Det kan handla om att kontakta anhöriga, kanske en gammal granne, före detta arbetsgivare eller kollega för att göra dem uppmärksamma på att patienten behöver sällskap och omsorg. Visst ger kommunerna stöd då det gäller demensproblematik, hemtjänst och så vidare. Men själen måste också ha sitt. Tänk efter – vad kan jag göra om jag vet att grannen har blivit änkling? En kopp kaffe och en pratstund kan räcka långt.
Dagens moderator expert på äldreomsorg
Susanne Rolfner Suvanto, leg. sjuksköterska och fil. mag. i pedagogik och verksamhetsansvarig för Omvårdnadsinstitutet var dagens moderator. Hon är ett känt namn inom äldreomsorgen har arbetat kliniskt både inom äldreomsorg och psykiatrin samt varit projektledare inom Sveriges Kommuner och landsting, SKL, för ökad kunskap om äldres psykiska hälsa. Hon har även varit utredare på Socialstyrelsen, politiskt sakkunnig på Socialdepartementet samt skribent i tidningen Äldreomsorg. Hon har också skrivit flera böcker om psykisk ohälsa bland äldre. År 2015 utsågs Susanne Rolfner Suvanto
av regeringen till särskild utredare av en nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen. Slutbetänkandet presenterades våren 2017*.
-”Äldre” personer är inte en annan grupp människor. Trots det kategoriserar vi människor som fyllt 65 år eller mer under en gemensam beteckning – äldre. Vi pratar trots allt om 3 generationer i ett åldersspann om 40 år. Det får konsekvensen att vi inte ser alla behov som människor har. Den ”äldre” är inte bara en kvinna med rollator. Det kan vara kvinnan med alkoholproblem, en partner som misshandlar. Det finns en själ och en livshistoria hos alla. . .
Super mormor eller är hon en supermormor?
Svaret på den frågan är ja, mormor super, menar Susanne Rolfner Suvanto. Alkoholmissbruk minskar hos ungdomar men ökar bland äldre. Framför allt bland kvinnor över 65 år.
- Detta kan bero på många olika saker men en anledning är att dryckesmönstret har förändrats med dagens generationer. Det är lätt att arbetslivets after work blir flera kvällar i veckan när det inte längre finns ett arbete som väntar. Kvinnors ökade alkoholkonsumtion började redan när boxvinerna kom. Då det inte syntes längre hur mycket man drack. Alkohol är inte sällan en ångestdämpare och med ändrade alkoholvanor kan det bli en farlig kombination. Så stereotypa bilder om vem den äldre är leder till att behov inte tillgodoses. Ett exempel är också hur det ser ut med andelen självmord i befolkning där den största andelen sker bland de äldsta männen. Vi tror inte sällan att det är unga människor. Om vi översätter det till vardagsspråk så betyder det att en äldre person per dag tar sitt liv. Och oftast beror det på oupptäckta och obehandlad depressioner. Vi måste våga göra hjärt/lungräddning även för psykisk hälsa, det som Första hjälpenutbildningar kan lära oss. Det är farligare att inte fråga än att fråga.
Röster från verkligheten
Två kvinnor som agerar seniora ambassadörer för riksförbundet Hjärnkoll höll gripande anföranden om sina liv under eftermiddagen. Först ut var Mona Noreklint från Karlstad. Hon bodde i ett stort hus med sin familj och arbetade som arkitekt. När skilsmässa drabbade familjen insjuknade Mona.
- Jag gick in i en psykos och led av ångest och fobier. Jag var i ett stort behov att bearbeta min livssituation, att känna att jag inte var ensam, att jag hade sysselsättning, ett sammanhang samt närhet och kroppskontakt. Att måla och sy och göra något med mina händer gav mig terapi och jag gick och fick massage för att få kroppskontakt. Genom fysioterapi och basal Kroppskännedom (BK) som är en fysioterapeutisk/sjukgymnastisk behandlingsmetod där man arbetar med både kroppsliga och själsliga aspekter. Mina barns hund hjälpte mig också mycket med närhet samt dagliga rutiner, hundar är väldigt läkande och underskattade inom vården. En räddning var också att värna om min vardag, att vara noga med vad jag åt samt att fortsätta vara nyfiken. Jag gick till exempel på clownkurs hos ett studieförbund. På så sätt kom jag ut och var social. Det ledde mig så småningom dit jag är idag. Nu, efter 20 års ofrivillig ensamhet, har hittat en ny livskamrat och är nygift. Att vara tillsammans med honom och familjen betyder allt – det är viktigt att våga vara i nuet och inte se varken bakåt eller framåt.
Gunne-Gerd Johansson från Skellefteå hade en stökig barndom med sexuellt utnyttjande, depression och två självmord i familjen. Hon har två äktenskap bakom sig med fyra barn. Hennes bakgrund ledde till alkoholmissbruk som varade i många år samtidigt som hon startade eget hemserviceföretag samt uppfostrade sina barn. Till slut sökte hon hjälp inom vården men bedömdes vara frisk då hon drev ett framgångsrikt företag med flera anställda.
- Vändningen kom när jag halkade på uteplatsen hemma och slogs medvetslös. När jag vaknade bestämde jag mig för att ligga kvar i kylan. Vad fanns det egentligen för mening att fortsätta leva? En granne hittade mig och ringde polisen. Och polisen som kom var en bekant. Han gav mig en kram och sa; ”Du är värd så mycket mer än det här”. Då lade jag in mig på beroendeenheten på sjukhuset. Där jag fick behandling samt att någon faktiskt frågade mig hur jag mådde. Det blev min räddning. Så småningom uppdagades det också att jag är bipolär. Något som hänger ihop med återkommande depressioner och självmedicinering med alkohol. Idag äter jag antidepressiv medicin och mår bra. Jag lever för mina barn och barnbarn som är det finaste och bästa jag har. Kom ihåg att någon som bryr sig och en kram kan vara livsavgörande!
* Läs – Läs mig! En nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre personer (SOU 2017:21)
