Bakom fjäderboa, kitsch och spektakel döljer sig en av vår tids mest kraftfulla kulturella arenor. Enligt Richard Ek, professor i kulturgeografi vid Karlstads universitet, använder Eurovision lekfull “camp” för att tänja på gränser kring identitet, normer och politik – samtidigt som det framstår som ren underhållning.
Richard Ek, som även är knuten till Centrum för geomediastudier vid Karlstads universitet, har tillsammans med Mia Larson, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan och forskare vid Centrum för tjänsteforskning (CTF) och professor Can-Seng Ooi vid universitetet i Tasmanien skrivit kapitlet ”Camp and Frivolity as Cultural and Political Transgressions in the Eurovision Song Contest Events” som är en del av boken ”Tourism, Events and Leisure Perspectives on the Eurovision Song Contest”.
Varför uppfattas Eurovision som ”tramsigt”?
– Eurovision på 2000-talet har alltmer medvetet gått in för att vara ”tramsigt”, flamboyant och överdådigt, förklarar Richard Ek. Det har bokstavligen ”bjudit in till lek” på ett både inkluderande och självironiskt sätt och på så sätt blivit en massmedial säkerhetsventil i vardagen för många människor. Sedan finns det såklart en grupp i samhället som verkligen ser Eurovision som tramsigt för att de inte vill, vågar eller kan vara tramsiga själva.
Är Eurovision egentligen mer seriöst än vi tror?
– Ja, för samtidigt som det är ”tramsigt” på ytan utmanar det identitetspolitiska gränser när det gäller genus och kön, etnicitet och sexualitet. Eftersom det gör det på ett ”tramsigt” sätt blir det svårare för konservativa grupperingar att bemöta detta (förutom att anklaga Eurovision att vara tramsigt och samtidigt framstå som ”tråkiga”). Eurovisions massmediala genomslagskraft ger detta till formen ”tramsiga” utmanande en innehållslig kraft som ”makten” har svårt att hantera – lite som den traditionella hovnarren som kunde häckla kungen ostraffat.
Vad betyder ”camp” – och varför älskar Eurovision det?
– I kapitlet utgår vi från den amerikanska litteraturkritikern Susan Sontags definition, där camp är en specifik estetisk sensibilitet i relationen till omvärlden som bejakar överdrifter, extravagans och teatralitet. Camp uttrycks utifrån denna sensibilitet ofta genom iscensättandet av oordning och lekfull överdådighet och förknippas därför främst med den artistiska världen (exempelvis 1970-talets glamrock). Eurovision har alltid varit camp men under 2000-talet gick organisationen explicit in för att medvetet anamma en ”camp-attityd” och i processen knyta an till identitetspolitiska strömningar som LGBTQIA+ - rörelserna när organisatörerna förstod att konceptet ”överdådigt kaos” inom ramen för ett ytterst kontrollerat evenemang var vad allmänheten ville ha. Camp som affärsidé, helt enkelt.
Hur kan glitter, drag och kitsch bli ett politiskt språk?
– Eftersom Sontag ser camp som något opolitiskt arbetar vi även med den begreppsapparat som den ryska litteraturhistorikern Michail Bachtin tillhandahåller. Moraliska och identitetspolitiska överträdelser ryms inom det karnevaliska och formmässigt genom camp (glittrigt, kitschigt, överdådigt, extravagant) men är inte mindre politiskt och utmanande för den rådande ordningen för det. Det gränsöverskridande blir i sig politiskt eftersom gränser i samhället är politiska. När konservativa krafter vill tydliggöra och förstärka gränser (mellan vi och dem, man och kvinna etc.) blir Eurovisions gränsöverskridande budskap om multikulturell gemenskap och solidaritet förpackat i glitter, drag och kitsch direkt politiskt.
Varför blir det alltid kontroverser kring Eurovision?
– På ett mer ”ytligt” plan konstrueras det kontroverser för att massmedia vill ha dessa, det är en del av den kommersiella lösnummerlogiken, eller klicklogiken att förstora och förmedla oansenliga konflikter till allmänheten. Men på ett ”djupare” plan blir det kontroverser kring Eurovision just för att det karnevaliska evenemanget, om än på ett lekfullt sätt, utmanar geografiska (vad räknas som ”Europa”), moraliska, etniska, kulturella samt ibland religiösa gränsdragningar och i förlängningen sociala och politiska grupperingars övertygelser om hur världen är eller bör vara förskaffad.
Var går gränsen för vad som är ”för politiskt” i Eurovision – och vem drar den?
– Eurovision är ett paradoxalt evenemang eftersom det utger sig för att vara opolitiskt samtidigt som det är politiskt ”in i märgen”. Eurovision kan inte vara annat än politiskt eftersom det bygger på den grundläggande gränsdragningen att det är ett europeiskt evenemang (där både geografiska och kulturella gränsdragningar är politiska). Det blir ”för politiskt” när dessa gränsdragningar ifrågasätts och då sätter European Broadcasting Union, alliansen av public service-bolag som arrangerar tävlingen, ned foten. Den tillåtande behandlingen av Israel de senaste åren är nog det tydligaste exemplet. Israel ligger inte i Europa men ses tillhöra den europeiska kulturen och utesluts inte trots sina flagranta krigsförbrytelser.
