"Vi behöver resa mer hållbart" är en uppmaning som blir allt vanligare i vårt samhälle, och på goda grunder. Hänsyn till miljön är en av många anledningar till att välja bort bilen till förmån för kollektivtrafik, cykel eller gång. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det också svårt att motivera bilägande, på sikt kommer det bli ännu mer kostsamt att äga och förvara den privata bilen. Men, hur enkelt är det egentligen att leva det liv man vill utan bil? Och hur tar man reda på det?
En förutsättning för att människor ska kunna och vilja resa mer hållbart är att alternativen till bilen upplevs som tillgängliga. För att jag ska välja att resa kollektivt, gå eller ta cykeln, gäller det att jag upplever att alternativen till bilen ger mig möjligheten att ta mig till jobbet, skolan, matbutiken eller till andra aktiviteter när jag vill - ungefär så som jag är van att leva med tillgång till bil. Det räcker till exempel inte att bussarna går fyra gånger per timme om de inte går dit jag vill när mitt behov att resa finns eller om jag inte fått information om när och varifrån de avgår samt hur jag köper biljett. Det kan också handla om att jag inte känner mig trygg på vägen till busshållplatsen eller under resans gång. Att gång- och cykelvägar inte är plogade eller underhållna.
Jag har i min forskning fokuserat på upplevd tillgänghet och utvecklat ett mätinstrument för att fånga individers uppfattning. Det räcker inte, vilket oftast är fallet idag, att analysera restider, antal avgångar och avstånd till ett antal förutbestämda destinationer för att bestämma hur god tillgängligheten är för alla som bor i ett visst område, det vill säga deras möjligheter att ta sig till skolan, jobbet, matbutiken eller fritidsaktiviteter med andra transportsätt än bil. Eftersom olika individer har olika förutsättningar, preferenser och möjligheter att resa så finns det många fler faktorer som kan ligga till grund för våra upplevelser och de val vi gör utifrån dessa. Vi har exempelvis sett att olika servicefaktorer som till exempel personligt bemötande, belysning, trygghet och information påverkar vår upplevelse av tillgänglighet.
God tillgänglighet är inte bara viktigt för vårt resande utan påverkar också vårt välmående och skapar förutsättningar för vår delaktighet i samhället. Sverige har, i likhet med EU, som uttalat mål att skapa en "god tillgänglighet för alla". Förhoppningsvis kan den forskning vi bedriver kring upplevd tillgänglighet hjälpa till att identifiera skillnader i upplevelser och möjligheter att leva som man vill för att inte utelämna vissa grupper när vi bedömer transportsystemet och hur tillgängligt det är.
En fördel med att fokusera på upplevd tillgänglighet är alltså att vi kan fånga upp grupper av människor som upplever att de inte har möjligheter att resa hållbart, även om de skulle vilja. Äldre exempelvis, upplever generellt en lägre tillgänglighet med hållbara färdmedel än andra åldersgrupper. Llikaså kan vi se att de resenärer som idag oftast åker bil, inte upplever att de kan leva det liv de vill utan bil.
Katrin Lättman är doktorand i psykologi vid CTF och forskar om reseupplevelser och tillgänglighet inom vardagligt resande i samarbete med bland annat KTH, VTI och Malmö Stad inom projektet Mistra SAMS. År 2016 presenterade hon sin licentiatuppsats Perceived Accessibility: Capturing the Traveler Perspective. och i slutet av 2018 kommer hon att presentera och försvara sin doktorsavhandling.Katrin är adjungerad i styrelsen för ”Nätverket för jämställdhet i transportsektorn”.
