Att kommunicera vetenskap är en utmanande del av vårt jobb som forskare. Jag skriver dessa rader direkt efter en föreläsning tillsammans med Klas Hallberg. Vi har i flera år pratat och utbytt erfarenheter bakom scenen, men sedan i våras föreläser vi också tillsammans. Att blanda humor och allvar ger en extra dimension till budskapet och tvingar mig som forskare att tänka lite annorlunda.
Föreläsningen bygger på Klas Hallbergs tankefigur om den inre indianen som ropar till oss att våga släppa taget och göra vad som är angeläget i livet. Vi riktar hennes budskap mot människor som arbetar i offentlig sektor och som sliter med det faktum att det ofta tycks viktigare att göra rätt än att göra rätt saker. Känslan av att förlora relevans i medborgarens ögon är en realitet för många av dem idag. Min roll är att illustrera hur medarbetare i offentlig sektor, trots att de följer rutiner och checklistor, bidrar till misslyckanden. Klas roll är att med irrationell berättarteknik och humor se till att vårt gemensamma budskap landar även känslomässigt hos åhörarna. Att nå fram intellektuellt är inte så svårt, men att engagera åhörarnas känslor är en annan utmaning, och där är vi ett bra team. Dessutom har både vi och publiken fruktansvärt kul.
Ett av de exempel jag använde under föreläsningen är dock långt ifrån roligt. Exemplet passar ändå väl för att illustrera en central poäng i vårt budskap. Jag är god man för ensamkommande barn från Afghanistan. I den rollen har jag fått uppleva mötet med svenska myndigheter genom de ungas ögon. Just nu är det många som i samband med asylutredningen möts av att Migrationsverket inte finner att ungdomen gjort sin ålder sannolik. Vid samma möte erbjuds man därför att genomgå åldersbedömning i form av röntgen av tänder och knäled. Många sökande tackar ja till detta erbjudande. Alternativet är ju att bli uppskriven i ålder vid sittande bord. Det som följer därefter gör sig bra i en föreläsning.
God man får efter någon vecka hem information från Rättsmedicinalverket. Av informationen framgår att man ska vända sig till två olika organisationer för att boka tid. Bor man som jag i Karlstad så erbjuds man att boka tid för tandröntgen i Stenungssund och för röntgen av knäled i Västerås. Så det är bara att ringa och boka två olika tider några veckor fram i tiden. Sen samordna det hela med ungdomens boende och söka ledighet från skolan för två olika dagar. I många kommuner innebär det också att överförmyndarnämnden får betala ut två dagarvoden till god man.
Väl i Stenungssund tar själva röntgenundersökningen mindre än fem minuter. Resan till Västerås några veckor senare slutar på en parkeringsplats utanför ett köpcentrum. Där står en mobil trailer med magnetkamera ombord. Ungdomen som just undersöks när vi kommer är från Borlänge. Hans gode man berättar att de varit där två veckor tidigare, men då var utrustningen trasig. Killen efter oss i kön har tillsammans med sin gode man åkt från Karlstad, precis som vi. Vill ni ens läsa att utrustningarna som används vid de två undersökningarna finns i de flesta av landets kommuner?
Låt oss nu fundera på hur vi hamnat här. Det är Rättsmedicinalverket som ansvarar för åldersbedömningen. Själva bedömningen av röntgenbilderna görs av deras egen personal, men röntgenbilderna har upphandlats enligt konstens alla regler. Jag har läst underlaget och det finns inget att anmärka på i sak. Upphandlingen har med största säkerhet resulterat i en kostnadseffektiv lösning - för staten. Ansvariga inom myndigheten har agerat lokalt förnuftigt. Men man undrar ju vad de ansvariga tänker när de ser resultatet av sitt fläckfria arbete. Nog hör de väl hur den inre indianen ho-hoo-ar ”Detta blev inte rätt!”?
Med andra utgångspunkter hade man säkert hamnat i en lösning med en annan design. Det hade ju varit möjligt att ta hänsyn till hur mycket åldersbedömningen kostar för kommunerna och staten sammantaget. Det hade till och med varit möjligt att fundera på hur man skulle kunna bygga ett erbjudande som underlättade för ungdomar och gode män. Troligen hade man i så fall skapat en struktur med fler mottagningar över landet och en möjlighet att undersöka både tänder och knä på samma dag.
Genom att vandra i någon annans skor ser man saker annorlunda än inifrån förvaltningens funktioner. Det som vid första anblicken framstår som rationellt kan ibland visa sig vara högst irrationellt. När hörde du din inre indian ropa ”ho-hoo” senast?
Johan Quist
johan.quist@kau.se
Johan Quist är ekonomi dr i företagsekonomi vid CTF, Centrum för tjänsteforskning vid Karlstads universitet. Han forskar om hur den offentliga sektorn kan bli bättre, mer relevant och ändamålsenlig. Han är medförfattare till boken "Tjänstelogik för offentlig förvaltning" och har bedrivit forskningsstudier med bland annat Skatteverket och Försäkringskassan.
