Intervju med Maria Moberg Stephenson

Hur blev du först intresserad av unga människors livssituationer, kön och tillhörighet, och hur har det fokuset utvecklats?
Jag gjorde etnografiskt fältarbete i en kreativ ungdomsorganisation och tillbringade en sommar med några unga tjejer. Några av dem hade ganska svåra livssituationer och fann en trygg plats, gemenskap och tillhörighet i denna organisation genom skapande, teater, dans och musik. Där väcktes mitt intresse för unga tjejers livssituationer, och särskilt deras känsla av tillhörighet.

Senare arbetade jag med unga som migrerat till Sverige utan sina föräldrar. De navigerade livet i ett nytt land utan förälderstöd, med krav på att anpassa sig till en viss ”svenskhet”, medan rasistiska gränser i samhället gjorde detta svårare. Jag fann att integrationsstrategier inom socialt arbete ofta var ensidiga och inte alltid passade individen, vilket jag ville undersöka vidare. Jag fick möjligheten att doktorera i socialt arbete, där jag undersökte ideellt socialt arbete med ensamkommande unga. Tillhörighet ur olika perspektiv blev fokus i min avhandling.

Därefter fick jag tillsammans med två kollegor ett anslag för att studera tonårsflickor som växer upp i marginaliserade områden i Sverige. Vi fokuserade på deras livssituationer, platskänslor och orienteringar i vardagen. Det var då jag verkligen började se mig själv som en flickskapsforskare. Nu arbetar jag mest med flickor och unga kvinnor, ur kritiska och feministiska perspektiv.

Kan du berätta om ditt nuvarande projekt "Flickor i kriminella gäng"? Vad har varit särskilt utmanande i denna forskning?
Vi har intervjuat 26 flickor och unga kvinnor i åldrarna 15 till 30 år som är, eller har varit, involverade i det som media kallar kriminella gäng. Vi pratade också med 24 yrkesverksamma som möter dessa flickor i sitt arbete. Till en början var jag osäker på om vi ens skulle hitta några deltagare — men det visade sig vara tvärtom. Vi träffade faktiskt fler flickor än vi planerat. Vissa sa till och med uttryckligen att de ville bli hörda och hoppades att deras erfarenheter skulle kunna hjälpa andra.

Vi använde livshistorieintervjuer, som är långa och djupgående. Många av flickorna hade upplevt djupa trauman — fysiska, psykiska och sexuella övergrepp, ofta från föräldrar eller pojkvänner, både före och inom gängmiljön. Att ta in så många smärtsamma berättelser kan vara emotionellt tungt. Det som är mest utmanande för mig är att hantera min ilska över det ofta obefintliga eller olämpliga stöd som dessa flickor får. De har utsatts för så mycket våld i unga år, och jag skulle säga att de också kränks av staten — antingen genom att inte få någon hjälp alls eller genom att erbjudas stöd som inte är lämpligt.

Dina projekt berör komplexa och känsliga frågor. Hur påverkar detta studien, deltagarna och dig som forskare?
All min forskning handlar om att ge röst åt personer – särskilt flickor och unga kvinnor – som sällan får komma till tals. I projektet om flickor i kriminella gäng deltar flickorna för att de vill dela sina livsberättelser. De vet att de är en osynliggjord grupp, även om ungdomar i dessa kontexter ofta diskuteras av andra. Många sa att ingen tidigare hade brytt sig om deras perspektiv.

Det gör arbetet meningsfullt, även när det är tungt att höra deras historier. För mig är det viktigt att lyfta fram deltagarnas perspektiv. Så länge jag talar om vad de sagt och deras egna erfarenheter, kan jag basera allt på deras röster. Jag tycker också det är viktigt att ta in ett samhällsperspektiv – att synliggöra alla gränser i samhället. Inom socialt arbete är dessa problem ofta dolda, och exempelvis rasistiska strukturer återskapas utan medvetenhet. Därför är det avgörande att blottlägga och diskutera dem.

Hur väljer du metoder för dina forskningsprojekt? Vad är fördelarna och utmaningarna med att använda etnografiska metoder, särskilt i arbete med unga i utsatthet?
Min forskning fokuserar på livssituationer och tillhörighet, så jag söker alltid kvalitativa metoder som passar både projektet och deltagarna. Etnografi är kraftfullt för långsiktigt engagemang – men det är inte alltid genomförbart.

I projektet om flickor i kriminella gäng fungerar etnografi inte. Det är svårtillgängliga deltagare, och vi får ofta bara ett tillfälle att träffa dem. Därför använde vi livsberättelseintervjuer – för att få höra så mycket som möjligt vid ett tillfälle. Varje flicka talade med oss i mellan en och tre timmar, ibland längre. De berättade allt de ville om sina liv i den intervjun.

Men i vårt kommande projekt om flickor i hemlöshet passar visuell etnografi bättre. Dessa flickor är till stor del osynliga i Sverige – ungdomar under 18 erkänns inte officiellt som hemlösa. Tanken är att de ska få stöd om de inte kan bo hos sina föräldrar. Men så enkelt är det inte. I verkligheten är många unga hemlösa. Var bor de? Ibland hos olika vänner, ibland i trapphus. Det kan vara kortvarigt eller långvarigt. Jag träffade en flicka i ett tidigare projekt som var hemlös i ett år. Hon skulle bo hos sin förälder som misshandlade henne, så hon flydde och gömde sig för att inte bli skickad tillbaka.

Vi kommer att bjuda in deltagarna att använda foto, film eller teckning för att skildra sina vardagsliv, även när vi inte är där. Det hjälper att synliggöra deras existens. Återigen handlar det om att ge röst åt flickorna själva. Deras aktiva roll i projektet är mycket viktig. För att få bättre insikt i deras liv och bygga förtroende kommer vi också att genomföra deltagande observationer under en längre tid. Planen är att de ska vara med från start – ta bilder eller rita om sina dagliga liv, som vi sedan använder i samtal och som forskningsmaterial. Om de vill kan de också vara med och skapa slutprodukten, som blir en fotobok och en utställning.

Fältarbetet har inte börjat än, så jag kan bara gissa vad utmaningarna blir. En stor utmaning blir att få kontakt med flickorna, eftersom det inte finns några organisationer specifikt för unga hemlösa utan föräldrar i Sverige. Men vi trodde också att det skulle vara nästan omöjligt att hitta flickor i kriminella gäng – och vi hittade 26 deltagare.

Ditt arbete fokuserar ofta på marginaliserade och utsatta grupper. Hur hanterar du de etiska utmaningarna i att forska om dessa grupper? Hur säkerställer du att deltagarnas röster blir representerade i ditt arbete?
Etiskt är det allra viktigaste just detta – att deltagarnas egna röster står i centrum, och att det inte bara är någon annan som talar om dem. Till exempel i projektet med flickor som växer upp i marginaliserade områden – även där deltar flickorna just för att de aldrig blir hörda, även om ungdomar i dessa områden ofta diskuteras av andra.

I projektet om flickor i hemlöshet kommer vi också att fråga om flickorna själva vill vara med och producera slutprodukten – som är en fotobok och en utställning.

Det är också en annan sak för en flicka att prata med oss forskare än med någon annan. Flickorna i de kriminella gängen, till exempel – de flesta andra de talar med kan föra informationen vidare, men med oss vet de att de är anonyma och att vi bara kommer att skriva om deras erfarenheter. Vi pratar inte med polis eller socialtjänst om dem. Det är väldigt viktigt – etiskt.

Vilken typ av kunskap anser du att din forskning bidrar med till det sociala arbetet?
Denna forskning lyfter fram röster som nästan aldrig tidigare hörts. Flickor i kriminella gäng börjar nu uppmärksammas, men under lång tid var de helt osynliga – även för professionella. Deras livsberättelser avslöjar upprepat våld, ofta från barndomen – fysiskt, sexuellt och psykiskt våld från föräldrar och/eller pojkvänner – som föregår deras inblandning i kriminalitet.

Väl inne i en kriminell kontext möter de ofta fortsatt våld, men finner också en känsla av tillhörighet som de aldrig haft tidigare. Sverige har en tendens att dela upp stöd: om en flicka utsätts för våld av sin pojkvän går hon till kvinnojour; om hon begår brott får hon kriminalvård; om hon har psykiska problem går hon till psykolog. Men de flesta av dessa flickor behöver allt detta – samtidigt.

Vissa behöver nya hem på grund av hot eller för att de inte har någon familj att återvända till. Det nuvarande systemet är för snävt och fragmenterat. Vi behöver förstå komplexiteten i deras liv och erbjuda samordnat stöd.

Vilken roll spelar tvärvetenskapligt arbete i att förstå komplexa sociala frågor som migration och tillhörighet?
Jag tycker det är mycket viktigt. Jag själv är socialantropolog, med doktorsexamen i socialt arbete. Jag angriper sociala frågor och socialt arbete från ett kritiskt perspektiv. Tillhörighet, till exempel, är ett komplicerat begrepp – hur någon skapar en känsla av tillhörighet kanske inte alls överensstämmer med samhällets uppfattningar om tillhörighet. Det är tydligt i all min forskning.

I vårt forskarlag har vi bakgrunder i socialantropologi, genusvetenskap, kriminologi och socialt arbete. Dessa perspektiv hjälper oss att se komplexiteten.

Individer som inte är vita eller inte ses som svenska, eller flickor i kriminella sammanhang, passar inte in i den samhälleliga normen för tillhörighet i Sverige. Medan flickor i kriminella gäng ofta finner tillhörighet i en kriminell grupp när de aldrig känt tillhörighet i en uppväxtmiljö präglad av våld. Frågor som kön, ras och klass blir tydliga här, liksom samhällets gränser – och det är viktigt med tvärvetenskapligt arbete för att kunna tackla dessa frågor.

Finns det några aktuella publikationer eller pågående projekt du vill lyfta fram?
Ja, jag har nyligen publicerat en artikel om hur nyliberala idéer och etableringslogik i Sverige påverkar ideellt socialt arbete med asylsökande unga. Tillsammans med tre andra forskare från olika universitet redigerar jag en antologi om migration, rasifieringsprocesser, etniska relationer och social rättvisa i en svensk kontext. Boken är tänkt för grundutbildningsstudenter inom olika ämnesområden och planeras ges ut nästa år.

Tillsammans med Wibke Straube från genusvetenskap och Matilda Wurm från socialt arbete vid Örebro universitet fick vi förra året finansiering från SLU för att arbeta fram en forskningsansökan om HBTQI+-ungdomar i landsbygdsområden i Sverige. Vi håller just nu på att utveckla det projektet.

The interview was conducted by Anna Pechurina, June 2025.