Nanostrukturer på ytor
Organiska halvledarfilmer på metall- och halvledarytor.
Under de senaste årtiondena har organiska halvledare och tunna filmer av dessa fått stor uppmärksamhet eftersom de visat sig vara användbara alternativ till konventionella halvledare i flera elektroniska tillämpningar. Organiska tunnfilmer har använts för att tillverka lysdioder, fälteffekttransistorer, solceller, fotodetektorer, organiska lasrar samt kemiska och biologiska sensorer. Dessa komponenter består av olika skikt av organiska molekylfilmer, konventionella halvledare och metaller.
Prestandan hos dessa komponenter är starkt beroende av de organiska filmernas struktur och kvalitet samt av egenskaperna hos gränsytorna mellan filmerna och övriga material i komponenterna. En god förståelse för egenskaperna hos tunna filmer av organiska halvledare på olika substrat är därför viktig för deras användning i elektroniska komponenter.
Den organiska halvledaren 3,4,9,10-perylentetrakarboxylsyra-diimid (PTCDI) har på senare tid väckt stort intresse eftersom väteatomer i imidgrupperna eller i perylenkärnan kan ersättas med andra funktionella grupper för att anpassa materialets elektriska, optiska och laddningstransporterande egenskaper.
Den starkare växelverkan längs molekylraderna utgörs av vätebindningar av typen N-H···O, vilka förmedlas via imidgrupperna. De svagare växelverkningarna mellan raderna består av vätebindningar mellan syreatomer som inte deltar i den starkare bindningen och väteatomer i perylenkärnan hos närliggande PTCDI-molekyler. Dessa båda typer av växelverkan är möjliga eftersom molekylerna i intilliggande rader har något olika orienteringar i förhållande till radriktningen.
I detta projekt har tillväxten av tunna PTCDI-filmer på substratet Ag/Si(111)-√3 × √3 undersökts för flera olika täckningsgrader av PTCDI. Varje täckningsgrad har studerats med hjälp av sveptunnelmikroskopi (STM).
a) STM-bilder (storlek 10 nm × 20 nm) tagna vid två olika bias-spänningar (övre: −2,0 V och nedre: 0,5 V) som visar kanten av en tvådimensionell ö. I båda bilderna visas samma enhetscell, och två PTCDI-molekyler i angränsande rader har markerats som ”kaffebönor” för att illustrera deras olika orienteringar.
b) Kul-och-stickmodell av den tvådimensionella strukturen hos PTCDI-öarna, där enhetscellen och dess relation till substratets [121]-riktning visas. Vätebindningarna inom raderna är markerade i blått, och ovalerna med en central linje som lagts till på två av molekylerna motsvarar de ”kaffebönor” som visas i figur a).