Det finns en trend mot att vi bör, eller till och med ska, vara passionerade i våra arbeten.
Sådana krav kommer dels från oss själva via en internalisering av en senmodern idé om att (löne-)arbetet har potential att vara en arena för självförverkligande och lycka, dels från arbetsgivare som önskar och förväntar sig att vi helhjärtat ska anamma verksamheten ifråga och utveckla en identitet och personlighet som är helt i samklang med företaget (eller motsvarande) och dess affärsidéer inkluderat visioner and missioner. Exempelvis talade ekonomen tillika trendspanaren Göran Adlén för ungefär tio år sedan om hur morgondagens ledare är en passionerad estradör. Ed Gubman från konsultfirman Strategic Talent Solutions råder företag att i rekryteringsprocessen selektera personer som besitter förmågan att vara just passionerade. Hur begreppet passion inkorporeras i arbetslivet kan ses inte minst i dagens jobbannonser; en konsultfirma inom teknik och IT söker en person med ”passion för logistik”, ett callcenter letar efter människor som har ”passion för försäljning”, och ett bolag inom dagligvaruhandeln vill ha personal med ”passion för mat och människor.” Det verkar inte vara tillräckligt att vi är engagerade i och på våra arbeten, vi ska helst vara passionerade också.
Passion som begrepp definieras som ”stark lidelse som helt styr veder¬börandes handlande”; ”brinnande kärlek”; ”lidelsefullt intresse.” Passion har en naturlig koppling till kärlek och åtrå mellan eller till människor, men är också ett återkommande tema inom den del av fritidsforskningen som studerar människors hobbyer – varför de ägnar sig åt det de gör och vad de får ut av det. Ett brinnande fritidsintresse eller en passionerad hobby kan ofta förklara varför människor bildar rockband, börjar spela fotboll, går med i teatergrupper och så vidare. Det är allt som oftast passion som är upprinnelsen till att ett fåtal lyckliga sedermera kan försörja sig som musiker, idrottare, skådespelare etc. Filmregissören Ulf Malmros fångar vad det handlar om när han pratar om sitt yrke som en dröm som har gått i uppfyllelse, hur hobbyn har blivit ett arbete. Själv har jag inga problem att förstå hur passion är ett naturligt inslag i försörjningssätt/arbeten som ovan nämnda men jag måste erkänna att jag har betydligt svårare att se vad man är passionerad över och hur en sådan passion kommer till uttryck för den som till exempel sitter i kassan på mataffären, kör stadsbussen, städar kontoret.
Kommer passion att vara ett allmänt krav i arbetslivet?
Vi kan tydligt se hur arbetsgivarnas anspråk på arbetstagarna breddas och fördjupas. Från att ha handlat om i huvudsak fysiska förmågor via intellektuella förmågor har arbetsgivare successivt krävt att den anställde ska ha social kompetens, till att vara kapabel och villig att använda och hantera privata känslor i mötet med verksamhetens kunder och liknande. Den anställde är ansvarig för att skapa ”rätt stämning” och ha förmågan att såväl undergivet leende ta emot kritik som att med entusiasm vända kunders eventuella missnöje till tillfredsställelse. Detta har beskrivits som kommodifiering av känslor. Därtill kommer estetiska krav som handlar om den fysiska framtoningen – att ha ett tilltalande utseende som ”stylas” i enlighet med arbetsgivarens/verksamhetens önskemål eller t.o.m. krav. En utvidgning av de estetiska kraven är atletiska krav som handlar om att den ställde ska vara, om inte vältränad så åtminstone i god form och dessutom utstråla ett hälsosamt leverne. Och nu är det alltså även passion man efterfrågar och kräver.
Lars Ivarsson är lektor i arbetsvetenskap på Handelshögskolan vid Karlstads universitet. Han forskar om arbetslivets villkor och har bland annat skrivit boken "Att förena passion med försörjning: en diskussion om hobby och arbete i det senmoderna samhället"
