Intervju med Annika Jonsson

Andreas: Du är aktuell med en ny bok på svenska, Fortsatta band. Om hur människor lever med sina döda. Vad handlar den om?

Annika: Min bok vänder sig främst till praktiker som arbetar med sörjande, men den kan läsas av alla som är intresserade av förlusten av en närstående och sorg. Framför allt lyfter den fram att många sörjande upplever att personen som har dött är närvarande i någon bemärkelse. Det kan vara genom symboler, som att en fjäril dyker upp när du tänker på den döda personen eller en växt som plötsligt börjar blomma. Det kan också handla om en diffus känsla av att den döda befinner sig i närheten. Det är vanligt att sörjande upplever någon form av närvaro. Begreppet fortsatta band hjälper till att normalisera dessa upplevelser.

Andreas: Är det första gången uttrycket fortsatta band används på svenska?

Annika: Nej, det har nämnts lite kortfattat i några tidigare böcker, men det är inte ett allmänt känt begrepp. Det används främst av forskare i Sverige och Norden. På engelska kallas det continuing bonds, och internationellt finns det en hel del forskning om dessa band.

Andreas: Varför bör människor som arbetar med sörjande känna till begreppet fortsatta band?

Annika: Det är viktigt därför att det hjälper till att normalisera närvaroupplevelserna som många sörjande har. Traditionella teorier om sorg fokuserar ofta på att ”avsluta” relationen med den döda, så att personen ska kunna gå vidare. I modern, empirisk forskning ser vi ingen sådan motsättning. Begreppet gör det möjligt att erkänna och förstå närvaroupplevelser och olika slags känslor som sörjande kan ha utan att patologisera dem.

Andreas: Hur vanligt är det att människor upplever att de har fortsatta band med sina döda närstående?

Annika: Det finns några större studier som visar att 35-50 % av de sörjande har upplevt någon form av närvaro av en avliden person. Siffrorna varierar lite, eftersom resultatet är beroende av hur närvaro definieras i enkäter och liknande. I vissa studier räknas bara de starkare upplevelserna, som att du känner att den döda personen är fysiskt närvarande, medan mer subtila upplevelser av närvaro utesluts. En del forskare har pekat på att siffrorna kan vara ännu högre om man inkluderar mer subtila upplevelser, som till exempel att den döda på något sätt finns i eller hör ihop med regnbågar, fjärilar och liknande.

Andreas: Du nämner också i din bok kollektiva fortsatta band. Vad innebär det?

Annika: Kollektiva fortsatta band uppstår när människor i grupp, som en familj eller en vänskapskrets, delar sorgen över en persons död. De skapar tillsammans en gemensam förståelse av den döda personen och förlusten. Samtidigt så har människor alltid ett eget, personligt fortsatt band med den som har dött, som färgas av hur just deras relation såg ut. Ibland uppstår det spänningar när till exempel alla utom en i en familj har en viss bild av den döda personen. Det händer att döda glorifieras på sätt som kan vara stötande för de som har dåliga erfarenheter av personen.

Andreas: Vad fick dig att bli intresserad av fortsatta band från första början?

Annika:  Jag har funderat en del över det. När jag växte upp så märkte jag att i vissa familjer så pratades det mycket om de döda, medan andra knappt nämnde dem alls. Jag hade en vän som förlorade sin mamma när hon bara var några år gammal och det var tyst om det – ingen pratade om mamman. Det var något som väckte min nyfikenhet. Hur kunde människor hantera sorgen och de döda på så olika sätt? I en del familjer var det som om de döda fortfarande fanns kvar på något sätt. Det var kanske där min fascination för fortsatta band började. Jag undrade också hur de här osynliga banden till de döda kunde fortsätta påverka de levande.

Andreas: Du skriver också om digitala lämningar. Kan du berätta lite mer om det?

Annika: Det är ett ganska stort forskningsområde som handlar om hur sörjande använder sig av minnessidor och andra typer av digitala resurser. För vissa sörjande är digitala lämningar väldigt viktiga – de kan besöka minnessidor för att hälsa på den döda och kanske prata med andra som kände personen. För andra känns det främmande och skrämmande, särskilt när interaktionen på sociala medier fortsätter efter att personen har dött. Forskningen har inte riktigt dragit några tydliga slutsatser kring vilka som drar nytta av digitala lämningar och varför. Det är ett fält som växer, men det behövs mer kunskap inom detta område.

Andreas: Du nämner flera sociologer i din bok. Vilka är de stora namnen inom forskningen om fortsatta band?

Annika: När det gäller fortsatta band specifikt så skulle jag säga Dennis Klass och Christine Valentine. Klass är i och för sig psykolog i grunden, men han anammar sociologiska perspektiv. Pratar vi döden mer generellt så vill jag nämna Glennys Howarth, Tony Walter och Allan Kellehear. De har arbetat länge med frågor som handlar om hur olika samhällen hanterar och konstruerar döendet, de döda och rollen som sörjande. Jag tycker inte att de får den uppmärksamhet de förtjänar. Många inom sociologin refererar uteslutande till kända sociologer som Bauman, Elias och kanske Strauss och Glaser när de skriver om död och sorg. Det är lite synd, för forskarna som jag nämner här har verkligen gjort mycket för att sociologisera förståelsen av sorg och olika dödsrelaterade frågor. Sorg är inte bara ett tillstånd, utan sörjande befinner sig i sociala sammanhang där andra till exempel bestämmer om den som dog var en värdefull person eller inte. Förståelsen för fortsatta band skiljer sig också mycket åt mellan kulturella kontexter – i vissa delar av världen är det självklart att du pratar med dina döda och relaterar till dem som om de fortfarande existerar på något sätt.

Andreas: Kan dödsfall och sorg spegla större maktordningar i samhället?

Annika: Helt klart. Jag tar upp ett exempel i boken där en forskare jämför hur en och samma tidning skrev om olika dödsfall. När en ung, vit man dör i en bilolycka beskrivs det som en stor tragedi, och när tre, icke-vita unga män dör i en liknande olycka framställs det nästan som något banalt och förväntat. Maktasymmetrier i ett samhälle påverkar hur både de döda och de sörjande behandlas.

Andreas: Du har pratat med många sörjande under arbetet med din bok. Finns det några berättelser som har påverkat dig särskilt?

Annika: En av flera berättelser som berörde mig djupt var en äldre kvinna som hade förlorat sin man och när hon fick besök av barn och barnbarn så förväntade de sig att hon skulle vara den där mysiga mormodern. Hon skulle stå där med nybakade bullar och vara glad. Ingen av dem frågade eller ville prata om hennes sorg, och det var oerhört tungt för henne. Hon kände att hon var fångad i en roll där hon inte fick uttrycka sina verkliga känslor. Hon levde med dubbel sorg, dels sörjde hon sin make, dels var hon ledsen över att inte bli sedd och förstådd av nära och kära.

Andreas: Slutligen, var det något som överraskade dig när du skrev boken?

Annika: Från början trodde jag att jag bara skulle sammanfatta befintlig forskning, men när jag började skriva insåg jag att jag hade mycket att säga om den. Jag kunde också se min egen forskning inom området i ett lite nytt ljus. Så ja, jag blev också överraskad över hur mycket jag hade att säga. Boken blev mer analytisk än jag först hade tänkt, vilket bara är positivt.

Andreas: Tack så mycket för den här intervjun, Annika!