Fortsatta band efter vår stund på jorden
Vår stund på jorden är kort, räknad i år. Men räknat i den tid vi påverkar andra är den betydligt längre. Vi träffade Annika Jonsson, docent i sociologi, för att prata om den dödsvetenskapliga synen på livstid.
– Hur människor ser på den mänskliga existensen skiljer sig åt i olika delar av världen och i olika tidsepoker. I den här delen av världen, i nutid, begränsar vi lätt vår syn på existens till kroppen och det biologiska. Men vi kan också se livstid som den tid vi påverkar människor, även efter det att vi är borta, säger Annika Jonsson, vars forskning hör till det dödsvetenskapliga fältet.
– Dödsvetenskap är inte ett lika etablerat begrepp i Sverige som i andra delar av världen. I England finns tvärvetenskapliga forskningscentra ägande åt Death Studies. I USA likaså.
Boken om fortsatta band
Annika Jonssons dödsvetenskapliga forskning har bland annat resulterat i boken Fortsatta band: Om hur människor lever med sina döda, utgiven på Studentlitteratur 2024. I forskningen ägnar hon sig åt bland annat åt frågor om mänskliga relationer, minnespraktiker och de idéer om döden och de döda som präglar dagens nordeuropeiska kontext. En viktig utgångspunkt är att relationer mellan levande och döda alltid regleras, till exempel utifrån religiösa föreställningar och ritualer.
– Det finns andra kulturer där människor som dött har en mer självklar plats i människors liv. Det behöver inte innebära harmoni, utan kan ligga förväntningar i det också, om de dödas sociala aktörskap. Det kan till exempel handla om att du ska följa en väg i livet som dina föräldrar pekade ut åt dig.
– Så kan det ju vara här också på ett sätt, men det finns inte ett socialt påbud på samma sätt. Det som förväntas här är kanske att fler och fler går till kyrkogården och tänder ljus under allhegonahelgen till exempel.
Påverkan även efter döden
När det gäller de fortsatta banden och människors påverkan även efter döden kommer Annika Jonsson in på den amerikanske läkaren och psykoterapeuten Irvin Yaloms begrepp ”rippling”.
– Det är svåröversatt, men rippling är som krusningar eller små vågor, som beskriver hur vi lever vidare efter döden. Irvin Yalom har pratat med människor med dödsångest om detta och många har blivit hjälpta.
En första rippling, eller liten våg, är den tid människor som träffat en fortsatt pratar om en.
– När den sista som träffat dig är borta går en gräns. Men sedan kan man fortsatt leva vidare i en ny våg i form av fragment av den du var eller sådant du gjort som berättas vidare i nya generationer.
– De tankarna kan vara trösterika i den kultur vi lever i nu, där vi har så stort fokus på kropp och det biologiska, i stället för det sociala.
Så det ligger en viss sanning i det lite svulstiga budskapet som Maximus ropar i filmen Gladiator – ”What we do in life echoes in eternity”?
– Haha, eller som i sången Circle of Life i Lejonkungen. Nja, det är viktigt att understryka att det inte är fel att ha fokus på det biologiska. Det sociala som lever vidare behöver heller inte bara vara positivt. Det ser vi till exempel när det gäller vissa familjehemligheter eller människor som upplevt krigstrauman, som lever vidare i generationer, säger Annika Jonsson, vars mardröm är att fortsatta band går ner sig i ett wellness-träsk där man ska åka på kurs eller följa en punktlista för att bli bäst på att sörja och minnas de döda.
Hur hamnade du i den dödsvetenskapliga forskningen?
– Redan när jag var liten tänkte jag på att döda personer hanterades på olika sätt i olika familjer. I vissa familjer var de bara borta, medan man i andra familjer pratade om dem som inte levde längre. Men det kommer också från mitt intresse för hur nuvarande generationer lever och verkar i det som tidigare generationer skapat. Det är egentligen inte så att jag har några särskilt starka fortsatta band själv.
– Jag tycker också det är intressant att tänka på de fortsatta banden både ur individperspektiv och ur samhällsperspektiv. Vilka döda berättas det om på museer? Vilka görs det filmer och böcker om?
På tal om böcker tänker jag på boken Ensamheten värst, som gavs ut 2016. Där samlade Sven Teglund sin mamma Siri Teglunds dagboksanteckningar från de sista 20 åren av hennes liv, efter att hennes make gått bort. Under denna tid virkade hon också tusentals dukar och några av dessa gjorde Sven Teglund akvarellmålningar av till boken. Den är ett exempel på fortsatta band, genom att Sven Teglund sammanställde boken och att mamma Siri lever vidare genom den. Men hur kan man se på ensamhet och fortsatt band? Sverige är ju känt som landet med flest ensamhushåll i världen?
– Ja, vi har många ensamhushåll i Sverige. Men undersökningar visar att känslan av ensamhet inte är mer utbredd i Sverige än i många andra länder. Människor kan leva ensliga liv, men ändå vara djupt inflätade i andras liv och vardag. Vi kan inte förutse hur vårt sociala aktörskap kommer att se ut efter att vi har dött.
– Det finns teorier som gör gällande att människor aktivt försöker att bädda för ett visst aktörskap efter döden, men de är spekulativa och tar inte hänsyn till sociala hierarkier, maskulinitetsideal och annat.
Hur kan fortsatt band kopplas till hållbarhet?
– Vi har onekligen en del att lära av tidigare generationers kunskaper och förhållningssätt. Men det finns förstås också en del vi inte bör föra vidare. Om du tänker på dig själv som en existens bland många, där våra liv är inflätade i andra människors liv, så kan det ge en känsla av att vara del av något större.
Och det behöver inte handla bara om relationer i en kärnfamilj, understryker Annika Jonsson.
– Nära vänner kan bära varandra minst lika mycket som familjemedlemmar eller släktingar. Gemenskap och tillhörighet är viktigt för social hållbarhet. Det kanske kan låta lite flummigt, men hållbarhetsprojektet i stort hänger faktiskt på hur vi relaterar till varandra och till andra levande varelser och miljön.
