Från färgade barn i det vita folkhemmet till hederssvenskar i det nya mångfalds-Sverige

Projektet bedrevs av KuFo-forskaren Tobias Hübinette.

Syftet med denna studie är att behandla och undersöka hur landets cirka 50 000 icke-vita utlandsadopterade har bidragit till framväxten av den samtida svenskheten och dagens svenska rasrelationer med utgångspunkt i den vita majoritetsbefolkningens syn på desamma.

Studien tar avstamp i och har fokus på 1960-talets debatt om internationell adoptions vara eller icke vara och fortsätter sedan med att kronologiskt följa hur frågor om adoption och adopterade har kopplats till, påverkat och förändrat den allmänna svenska synen på ras och svenskhet. Citatet i titeln härrör från Sverigedemokraternas senaste partiprogram från 2014 och kan sägas sammanfatta hur många majoritetsinvånare i dagens Sverige ser på de adopterade.

Det empiriska underlaget för studien utgörs av en blandning av tidnings- och tidskriftsartiklar, kulturproduktioner, partiprogram, utredningar, undersökningar, riksdagsmotioner och riksdagsdebatter vilka alla har det gemensamt att de på något sätt handlar om adoption och adopterade i relation till frågor om ras och svenskhet samt att de primärt inte härrör från de adopterade själva. Studien kommer preliminärt att undersöka och försöka svara på följande frågeställningar:

Hur har frågor som rör adoption och adopterade relaterat till och knutits samman med den allmänna diskussionen rörande invandring, integration och ”det mångkulturella” samt rörande ras, svenskhet och vithet från 1960-talet och fram tills idag?

Vilka förändringar och förskjutningar går att skönja över tid vad gäller hur frågor om adoption och adopterade har bidragit till framväxten av den samtida svenskheten och dagens svenska rasrelationer samt dagens syn på vilka som ingår i svenskheten och räknas som svenskar eller ej?

Studien arbetar preliminärt med följande utgångspunkter och hypoteser: På 1960-talet spelade debatten om adoption liksom de första adopterade som ankom till och redan befann sig i landet under detta årtionde en avgörande roll för att göra upp med det tidigare i Sverige dominerande rastänkandet. Detta specifika svenska rastänkande sade kort och gott att svenskarna utgjorde den mest värdefulla delen av den vita rasen i egenskap av att vara den främsta representanten för den så kallade nordiska rasen och att svenskarna därför inte skulle blanda sig med andra folk och särskilt inte med icke-vita och därför skulle Sverige inte heller ha någon större invandring av just icke-vita.

1960-talets adoptionsdebatt kom att bli Sveriges sista offentliga debatt som rörde detta gamla svenska rastänkande och som också slutgiltigt gjorde upp med detsamma. De adopterade var vidare Sveriges första, stora och mer enhetliga grupp av icke-vita invandrare som bodde och befann sig i landet permanent. De adopterade var dessutom också ofta de första icke-vita människorna som många av dåtidens svenskar mötte och interagerade med då Sverige var utpräglat rasligt homogent på 1960-talet och då många vanliga svenskar ännu inte hade börjat resa till och besöka utomeuropeiska länder i någon större utsträckning under detta årtionde.

Vidare spelade 1960-talets adoptionsdebatt och de första adopterade i Sverige en avgörande roll för framskrivandet av en utopisk antirasism inför framtiden och för formulerandet av en ny och progressiv vision om Sverige, svenskarna och svenskheten som företräddes av dåtidens vänster i bred mening. Det antirasistiska projekt som den dåtida vänstern formulerade i samband med och under adoptionsdebatten syftade till att både göra svenskarna antirasistiska och blanda upp och ”berika” desamma med hjälp av de icke-vita adoptivbarnen vilka skulle göra Sverige mer heterogent och mer internationellt. Under 1970-talet fortsatte sedan konstruktionen av denna antirasism och den kom sedermera att utvecklas till den färgblinda antirasism som i mångt och mycket gäller som norm i dagens Sverige.