Hanna Bertilsdotter Rosqvist, professor i socialt arbete
Hanna Bertilsdotter Rosqvist bedriver forskning som är sprungen ur sociologi och genusvetenskap vid Lunds universitet. Hon disputerade med en avhandling om manlig bisexualitet i sociologi inom ramen för genusforskarskolan i Umeå 2007. Hon har därefter undervisat och forskat i tvärvetenskapliga miljöer vid olika lärosäten i Sverige. Hanna Bertilsdotter Rosqvist bytte sen spår till socialt arbete vid Umeå universitet 2012 och har haft en lektorstjänst där inom ämnet, samt på Södertörns högskola innan hon landade som lektor inom samma ämne 2024 vid Karlstad universitet.

– Från början kretsade min forskning kring sexuell och genusmässig normativitet utifrån ett särskilt fokus på bisexualitet, men gick över till funktionshinderforskning strax efter disputationen. Jag har haft ett ben kvar i genus/sexualitetsforskning, men mer med fokus på funktionalitet. Jag kom in i autismforskningen 2008 och då i den groende critical autism studies som betonade ett neurodiversitetsperspektiv på autism i kontrast mot ”deficit”- eller problem/bristperspektiv. Jag arbetar brett inom det som kommit att kallas för neurodiversitetsforskning, som är ett vidare perspektiv än autismforskning och som även inkluderar exempelvis ADHD.
Precis som i annan forskning om minoritetsgrupper menar Hanna Bertilsdotter Rosqvist att det är viktigt med att interventioner och insatser bygger på minoritetsgruppens egna upplevelser och möter deras behov.
– Centralt är även ett maktperspektiv – att förstå minoritetsgruppen, i det här fallet neurologiska minoritetsgruppers, utsatthet för diskriminering och stigma och hur det får konsekvenser i alla delar av livet, inklusive ökad risk för psykisk ohälsa och suicid. Med tiden har min forskning fått mer och mer genomslagskraft även utanför akademin. Så numera används den av både professionella och personer med egen erfarenhet av autism eller ADHD.
Hanna Bertilsdotter Rosqvist tycker att det är viktigt att fortsätta vara nyfiken och utveckla sina forskningsmetoder. Och här ingår också samarbete med de communities som forskningen berör.
– Det går inte att forska med communities utan att det finns faktiska relationer. Och jag skulle säga att tillit är grundläggande i forskning om minoriteter. Det går inte att bara snabbdyka ner i ett forskningsområde och i en viss population, utan det är en fråga om att verka tillsammans med ett community över tid.
