Christopher Engdahl: Dans har ingen ålder

För att vi människor ska kunna nå vad jag ser som dansens mest värdefulla egenskaper måste vi fånga dansen på något sätt. Vi är tvungna att organisera den, koreografera den, kategorisera den och presentera den. Vi har genom tiderna konstruerat och organiserat mängder av spännande former av dans, såsom krigsdans, sällskapsdans, träningsdans, konstnärlig dans och tävlingsdans. Vi har skapat och fortsätter skapa mängder av olika förutsättningar för dansen att kunna ta tag i oss och beröra oss och inverka på oss. Vi hittar varierande och uppfinningsrika kategorier, såsom allt ifrån barndans till balett, från krumping till kulturell dans, från seniordans till zumba, och allt däremellan.

Våra skiftande former och utformningar av dans skapar givetvis mängder av olika effekter, sensationer och uttryck. Men vad jag vill lyfta här är de egenskaper dansen besitter, består av, eller snarare, berör oss med, som har att göra med vad vi kan kalla ett närvarande eller härvarande. De här stunderna, de här ögonblicken, som av olika anledningar inte alltid låter sig framträda. Men har man tur kommer de till en när man tar sig en svängom på dansgolvet. De här ögonblicken är inte sällan kopplade till en möjlighet, en öppning, till sinnlig, och ibland översinnlig, sensibilitet, lyhördhet och gemenskap. Kanske man kan kalla det stunder av frihet.

Den som känt känslan av att omvärlden plötsligt försvinner när man följsamt låter sig föras över golvet i en vals, den som har uppslukats av musiken och av gruppens endorfinpåslag under ett dansträningspass, den som har upplevt att tid och rum försvinner när man dansar improvisationsdans; ni förstår precis vad jag menar. Vissa dansformer gör sig lättare tillgängliga än andra för de här gyllene ögonblicken, t.ex. sällskapsdans och konstnärlig dans. Men möjligheten för dem att framträda finns i all vår organisering av dans.

Jag har upplevt dansens kvaliteter som jag beskriver här genom hela mitt yrkesverksamma liv som dansare, koreograf, träningsledare och danslärare. Som dansare eftersträvar jag alltid att bli så pass närvarande i dansen och sensibel i stunden att jag efter föreställningen inte helt kan återberätta vad som just hänt. Som danslärare har jag upplevt många grupper som når en hög sensibilitet och ett stilla inlyssnande, vare sig det har varit barndansundervisning, undervisning av dansstudenter eller så kallad sittdansundervisning på äldreboenden.

När vi ibland säger att dans är universellt och tidlöst, då är det kopplat till de värdefulla tillfällen jag försökt fånga i den här krönikan. Det är ögonblick som är något annat än, och som ligger bortom, eller kanske snarare längsmed, ett organiserande, koreograferande och kategoriserande (t.ex. åldersmässig sådan). Att låta oss beröras av dans, att gå upp i dans, att gå in i dans, kräver ingen bestämd kropp eller ålder. En sensibilitet i rörelse, en lyhördhet för sinnliga (och i vissa fall översinnliga) intryck och en förmåga att dras med i olika former av gemenskap har nog vi alla, oavsett ålder, möjlighet att finna och återfinna och återfinna.